Snusbehållare från 1700- och 1800-talet. Bild: Manga Minja/Tobaks- och Tändsticksmuseum.

Kaffe, snus och brännvin var några av de få njutningsmedel som lyste upp en strävsam vardag i 1800-talets Sverige. Men det var inte fråga om någon demokratisk njutning. Här fanns regler förknippande med kultur, kön, ålder, pris, social tillhörighet, religion eller ibland bara tillgång eller popularitet. Det fanns till exempel stora skillnader mellan vad kvinnor tilläts njuta av och vilka njutningsmedel männen hade tillgång till.

Njutningen var inte heller helt oproblematisk i ett lutheranskt samhälle där frosseri av alla dess slag ansågs syndigt. Utställningen Swedish Delight – Svenska smaker på 1800-talet jämför dagens njutning med dåtidens och ställer frågan ”Har vi svenskar fortfarande en problematisk inställning till njutning och ungefär samma njutningsmedel som för över hundra år sedan?”.

Läs mer på www.tobaksochtandsticksmuseum.se

Bild: Lödöse museum.

Den 9 juni öppnar utställningen Arn, Blanka & Saladin på Lödösehus i Lödöse, norr om Göteborg. I utställningen visas ett urval av originaldräkter från Arn-filmerna och teaterproduktionerna Vid Ljuda Os och Drömmen om Birgitta. Dräkterna visas som exempel på hur man kan använda kunskapen om medeltida dräkt för att skapa trovärdiga karaktärer.

Utställningen invigs av Joakim Nätterqvist som spelar Arn i filmerna som bygger på Jan Guillous romansvit om den medeltida korsriddaren.

Utställningen pågår till den 30 december 2012.

Läs mer på www.lodosemuseum.se

Karl XI:s dopvagga är det enda föremålet i utställningen som använts under senare tid. Den användes första gången vid Karl XI:s dop 1655. Senast vid Prins Carl Philips dop 1979, dessförinnan vid vår nuvarande kungs dop 1946. Bild: Livrustkammaren/Göran Schmidt.

Den 15 maj öppnar utställningen ”I purpurn född” längst inne i Livrustkammarens källarvalv.
Utställningen innehåller föremål som dopkläder, medaljer och statsdokument från fem sekel och berättar om de ceremonier som omgav – och i vissa fall fortfarande omger – ett kungligt barns födelse och dop.

Läs mer på livrustkammaren.se

Sitting Bull (1831-1890).

Ernie LaPointes mamma Angelique LaPointe, även kallad Spotted Horse, var barnbarn till Sitting Bull och berättade många historier om sin berömde morfar för sin son. Den 7 juni kommer Ernie LaPointe till Etnografiska museet i Stockholm för att återberätta dessa spännande historier.

Sitting Bull var hövding över hunkpapasiouxerna, en indianstam som levde i det så kallade Dakotaterritoriet i nordvästra USA. Redan som tonåring utmärkte Sitting Bull sig i strider med kråkindianerna, men i västerländsk historia är han mest känd för sin roll i slaget vid Little Bighorn 1876.
Senare i livet turnerade Sitting Bull med Buffalo Bills vilda västern-show. Han sköts till döds under ett bråk med indianbyråns polis 1890.

Historieberättandet sker på plats i utställningen Nordamerikas indianer.

Läs mer på www.varldskulturmuseerna.se/sv/etnografiskamuseet

Nellie Bly (1864-1922) blev berömd för sina resor och reportage.

SVAR: I dag är hon mer eller mindre bortglömd, men i slutet av 1800-talet var journalisten Nellie Bly från USA världsberömd. Egentligen hette hon Elizabeth Jane Cochran, men hon tilldelades tidigt signaturen Nellie Bly av sin redaktör. Hon inledde karriären som orädd korrespondent i Mexiko och fortsatte sedan genom att skriva en storsäljande bok om mentalsjukvården i New York. För att uppleva verksamheten inifrån valde Bly att själv spela sinnessjuk – en metod som på 1900-talet blev berömd genom tysken Günther Wallraff.

Två år senare gjorde Nellie Bly sin mest uppmärksammade resa. På uppdrag av tidningen New York World försökte hon upprepa resan från Jules Vernes roman Jorden runt på 80 dagar och hennes rapporter följdes av miljoner läsare världen över. Hon klarade för övrigt uppdraget med god marginal och nådde New York efter ”bara” 72 dygn. Genom sitt orädda och världsvana sätt blev Nellie Bly en förebild för kvinnor i både USA och Europa.

Mitt under spanska inbördes­kriget skakades Barcelona av blodiga strider mellan de olika vänstergrupper, som tidigare tillsammans försvarat staden mot Francos fascistiska trupper.

Text: Marcos Cantera Carlomagno

I maj 1937 fylls Barcelonas gator plötsligt av barrikader, blod och krutlukt. Telefonstationen, som länge kontrollerats av stadens anarkister, belägras av kommunisternas styrkor. Trots att spanska inbördeskriget pågår för fullt i andra delar av Spanien har strider brutit ut mellan de olika grupper som försvarar den katalanska huvudstaden.

Livet i staden är paralyserat. I flera dagar håller sig folk inom­hus. De bilar som syns på gatorna kör slalom mellan uppställda barrikader.

Krävde hundratals liv

Striderna mellan den 3 och den 7 maj 1937 kräver drygt 500 människoliv. Samtidigt som denna interna uppgörelse pågår i Barcelona lägger fiendens armé, ledd av general Francisco Franco, under sig allt större delar av Spanien.

1931 flydde Spaniens kung Alfonso XIII efter stora folkliga protester. Landet blev en demokratisk republik. Under de följande åren genomfördes flera reformer i det djupt konservativa landet. Till exempel fick kvinnor rösträtt och kyrkan skildes från staten.

Vid valet i februari 1936 segrade Folkfronten, som var en allians av vänsterpartier. För en grupp ledande militärer blev detta droppen som fick bägaren att rinna över.

Började i kolonierna

Spanska inbördeskriget inleddes sommaren 1936. Generalernas revolt började i de spanska kolonierna i Nordafrika och spred sig snabbt till hemlandet. General Franco framstod snart som upprorets ledare. Hans styrkor fick stöd av diktaturerna Tyskland och Italien medan den republikanska regeringen bara hjälptes av Sovjetunionen och frivilliga från en lång rad länder, även de nordiska. Storbritannien och Frankrike förklarade sig dock neutrala och vägrade sälja vapen till den demokratiskt valda spanska regeringen.

I stad efter stad tog militären över makten. Men i vissa städer, exempelvis Barcelona, var fackföreningarna starka och välbeväpnade. Därför kunde de slå tillbaka militärrevolten.

Nationalismen var stark

Barcelona skilde sig också på flera sätt från resten av Spanien. Den katalanska nationalismen var stark. Många invånare ville bilda en egen, självständig stat med Barcelona som huvudstad. Barcelona var också Spaniens största stad med stark ekonomi, modern industri och en växande arbetarrörelse. Samtidigt var resten av landet till stor del fattigt och outvecklat. Anarkisterna var klart störst men det fanns även flera andra vänsterpartier i Katalonien. När inbördeskriget bröt ut 1936 gjorde framför allt anarkisterna kraftfullt motstånd i Barcelona. De besegrade militären och var plötsligt de verkliga makthavarna i regionen. Genast satte de igång med att förverkliga sin vision om en arbetarstyrd socialism. Så gott som alla företag togs över av arbetarkollektiv. ”Det var första gången som jag över huvud taget befann mig i en stad där arbetarklassen satt vid rodret”, skrev författaren George Orwell i sin bok Hyllning till Katalonien.

Rödsvarta fanor

Anarkisternas rödsvarta fanor syntes överallt. De vajade över kaféerna – som styrdes av kyparna – och prydde taxibilar, spårvagnar och alla andra transport­medel. Till och med skoputsarna

målade sina lådor i rött och svart. I Spanien hade den katolska kyrkan traditionellt stått på det etablerade samhällets sida och motsatt sig stora samhällsreformer. Därför fanns det också grupper av arbetare som ägnade sig åt att montera ner kyrkor och andra religiösa byggnader. Hundratals präster, munkar och nunnor mördades.

Eftersom anarkisterna kontrollerade telefonstationen i Barcelona hade de möjlighet att avlyssna alla linjer. De styrde också vilka samtal som kopplades fram och vilka som avvisades. Inte ens republikens president, som mesta­dels bodde i Barcelona, kunde vara säker på att få tala med regeringschefen i Valencia.

Anarkisternas stora framgångar i Katalonien gav utdelning när den republikanska centralregeringen ombildades i början av november 1936. Fyra anarkister blev ministrar. En av dem var Federica Montseny, som blev Spaniens första kvinnliga statsråd.

Beroende av Sovjetunionen

Men den republikanska sidan skakades också av inre strider. Den viktigaste skiljelinjen gick mellan den radikala vänstern, som leddes av anarkisterna, och det Stalintrogna kommunistpartiet. Eftersom västmakterna vägrade att sälja vapen till regeringen blev republiken beroende av militärt stöd från Sovjetunionen. Detta skapade i sin tur möjligheter för de Stalintrogna kommunisterna att flytta fram sina positioner.

Centralregeringen i Valencia beslöt våren 1937 att alla privatägda vapen skulle lämnas in. Målet var att skapa en ”opolitisk” polismakt vilket i praktiken betydde att personer organiserade inom fackföreningarna var uteslutna. Ledningen för den anarkistiska fackföreningen CNT menade att detta bara var ett första steg. Om endast regeringens polis hade vapen skulle den också kunna ta kontrollen över Barcelonas industrier som sedan ett år tillbaka styrdes av fackföreningarna.

Krig på Barcelonas gator

Många gick och väntade på en uppgörelse mellan anarkisterna och kommunisterna. Stridigheterna inleddes den 3 maj när civilgardister och väpnade grupper från kommunistpartiet försökte kasta ut anarkisterna från telefonstationen.

Nyheten om att regeringens styrkor försökte ta över arbetarkontrollerade byggnader med våld fick stadens många anarkister att dra ut på gatorna med sina vapen. Barrikader byggdes i många kvarter och viktiga byggnader besattes eller belägrades. George Orwell, som under striderna rörde sig mellan olika platser i staden, skrev att det förekom mycket skottlossning men inga stormningar av fiendeställningar och inte heller någon artilleribeskjutning.

Regeringssidan fick kontroll

På kvällen den 7 maj anlände 6 000 stormgardister från Valencia. Deras insatser gav regeringssidan kontroll över centrum medan anarkisterna fortfarande kontrollerade arbetarstads­delarna och industrierna där arbetet låg nere sedan flera dagar. Eftersom varken produktion eller handel fungerat under striderna började stadens invånare få brist på mat. I det läget beslöt anarkistledarna att ge upp. Drygt 500 personer hade dödats och mer än 1 000 sårats.

Den direkta följden av Barcelonastriderna var att republiken fick en ny regering i vilken de radikala statsråden ersattes med kommunister och deras allierade. Anarkisterna i Katalonien krossades inte helt, men de hade förlorat det mesta av sin makt.

Franco inledde offensiv

I slutet av oktober 1938 satte Franco igång en stor offensiv mot Katalonien. Systematiskt och brutalt slogs republikanerna tillbaka. Slaget vid Ebro blev krigets största, längsta och blodigaste. När det var över, den 15 november, var republikens militära resurser uttömda.

Nederlaget i Ebro lämnade Katalonien utan försvar. Den 23 december, timmarna före julafton, inleddes slutmarschen mot Barcelona. En månad senare föll staden. Francos styrkor avancerade långsamt, för att ge de hundratusentals flyktingarna tid att ta sig över gränsen till Frankrike.

Den 5 februari lämnade republikens president, den katalanska regeringens president och hans baskiske kollega landet till fots. Några veckor senare föll Madrid och spanska inbördeskriget var över. För många av de katalaner som stött regeringssidan väntade nästan 38 år av förtryck under Francos styre.

LÄS MER: Spanien av Thomas Gustafsson (2009) ● Spanska inbördeskriget av Antony Beevor (2006) ● Hyllning till Katalonien av George Orwell (1938)

Det har gått 100 år sedan Sveriges mest kontroversielle författare dog. August Strindberg var radikal och frispråkig och därför föraktad av tidens konservativa kritiker.

Text: Sara Griberg

Fladdrande ljuslågor ringlar längs Drottninggatan i den mörka vinterkvällen. Det är den 22 januari 1912 och August Strindberg fyller 63 år. Över 10 000 personer har anslutit sig till fackeltåget för att hylla författaren utanför hans bostad i byggnaden Blå tornet.

Det är dock inte kultureliten som vandrar i tåget. De flesta av deltagarna är arbetare och studenter. Trots att Strindbergs pjäser spelas över hela Europa och hans böcker säljs i stora upplagor betraktas hans verk fortfarande med skepsis av konservativa kritiker. Att han är en gudabenådad författare kan dock ingen förneka.

Blottar det smutsiga

Men som person är han känd som en hetlevrad galenpanna och hans diktning blottar alltför mycket av det låga och smutsiga i människans natur för att passa de högstämda idealen hos Svenska Akademien. Han kan alltså inte räkna med något nobelpris. Därför har hans anhängare ordnat en insamling och överlämnar en summa på närmare 50 000 kronor. Man kallar gåvan för ”folkets nobelpris”. Knappt fyra månader senare är Strindberg död. Han lämnar efter sig omkring 60 dramer, 10 romaner, 10 novellsamlingar och minst 8 000 brev.

Johan August Strindberg föddes den 22 januari 1849 i Stockholm. Hans far tillhörde en väletablerad borgarfamilj medan modern – som dog när August var 13 år – kom från enklare förhållanden. Som författare betonade Strindberg gärna sitt proletära ursprung och gav sitt första självbiografiska verk titeln Tjänstekvinnans son.

August tog studenten och började studera vid universitetet. Men han var alltför egensinnig för att lyckas med en akademisk karriär. Under studenttiden i Uppsala hamnade han ständigt på kollisionskurs med sina lärare. Efter ett gräl med en professor hoppade han av studierna 1872, ett beslut som ledde till att han inte längre kunde räkna med ekonomiskt stöd från sin far.

Bohemliv i Stockholm

Strindberg flyttade till Stockholm där han i en krets av andra fattiga bohemer och konstnärer satsade på att försörja sig som fri skribent. Han skulle senare använda sig av erfarenheterna från denna tid i den samhällskritiska romanen Röda rummet. På bara två månader skrev han det historiska dramat Mäster Olof som utspelar sig vid tiden för reformationen på 1500-talet. Pjäsen, som numera betraktas som en milstolpe i svensk dramatik, ansågs allt­för radikal och refuserades av Dramaten. Trots att Strindberg gjorde flera om­ arbetningar skulle det dröja nästan tio år innan pjäsen sattes upp.

1877 gifte sig Strindberg med Siri von Essen. När de träffades var hon gift med en officer men vantrivdes i äktenskapet och hade på grund av makens ställning fått ge upp sina skådespelar­drömmar. Dramatikern Strindberg lockade med ett gemensamt liv i teaterns tjänst och Siri lämnade sin man. Kort efter bröllopet föddes parets första barn, som emellertid dog efter några dagar. Dottern Karin föddes 1880 och Greta 1881. Åren därpå satte Dramaten upp två av Strindbergs pjäser med Siri i huvudrollen. När hon åter­igen blev gravid tvingades hon dock lämna teatern.

De radikala idéerna i Strindbergs verk väckte debatt. Eldad av motståndet skrev han den svidande satiren Det nya riket, där Sverige skildras som en nation styrd av skojare som allihop håller varandra bakom ryggen.

Boken väckte skandal och en kritiker kallade författaren för ”sinnesrubbad”. Strindberg såg sig nu omgiven av verkliga och inbillade fiender. ”Människorna hata mig därför att jag kan skriva så djävla bra”, skrev han i ett brev till en vän.

”Sverige luktar skit”

Strindberg bestämde sig för att gå i exil. Åren 1883–89 vistades familjen i Frankrike, Tyskland och Schweiz, där sonen Hans föddes 1884. Trots avståndet var Strindberg fortfarande uppfylld av känslan att han inte uppskattades efter förtjänst i hemlandet. I ett brev från Schweiz skriver han till sin bror ”Det luktar rutten skit af Sverige ända hit ner ibland, men det skall väl ge sig!”

Även i privatlivet ansåg sig Strindberg motarbetad. Medan han hängav sig åt sitt arbete fick Siri, som gift sig med honom i förhoppningen att kunna förverkliga sig som yrkeskvinna, finna sig i att vara enbart maka och mor. Äktenskapet präglades alltmer av uppslitande gräl. I den självbiografiska En dåres försvarstal lät Strindberg sitt missnöje med hustrun drabba hela kvinnosläktet.

Åtalades för hädelse

Det var dock inte Strindbergs kvinnosyn som gjorde att novellsamlingen Giftas väckte anstöt i Sverige när boken gavs ut 1884. Hela upplagan beslagtogs och författaren åtalades för hädelse. Anledningen var att Strindberg i boken hade gjort sig lustig över den kristna nattvarden. Att brödet och vinet skulle förvandlas till Jesu kött och blod beskrev han som ett ”oförskämt bedrägeri”. Strindberg kände sig kränkt över åtalet trots att han frikändes och att liberala grupper hyllade honom som en hjälte som vågade ifrågasätta kyrkans inflytande.

Familjen återvände till Sverige 1889 och två år senare skildes Strindberg och Siri von Essen. ”Så är mitt äktenskap slut efter tio års nöjen och obehag. Lärdomen: Gift er aldrig!” kommenterar Strindberg i ett brev. Efter den uppslitande skilsmässan flyttade Strindberg till Tyskland där hans dramer sattes upp på flera teatrar.

I Berlin träffade han den österrikiska journalisten Frida Uhl som blev hans andra hustru 1893. Paret fick en dotter, Kerstin, året därpå men strax efter hennes födelse sprack även det äktenskapet och Strindberg bosatte sig i Paris.

Den kommande perioden i Strindbergs liv har gett upphov till många spekulationer kring författarens psykiska tillstånd. Han blev uppslukad av ockulta teorier och var bland annat besatt av idén att göra guld. Den psykiska kris han anses ha gått igenom skildras i romanen Inferno som gavs ut 1897.

Pjäserna fyllde Dramaten

Strindberg återvände till Sverige i slutet av 1800-talet. Han var nu en internationellt erkänd författare och åren kring sekelskiftet gick hans historiska dramer för fulla hus på Dramaten. Där träffade han en 22-årig skådespelerska som blev hans tredje fru. Harriet Bosse har själv berättat hur frieriet gick till: ”Strindberg såg djupt och innerligt på mig och frågade: ›Vill ni ha ett barn med mig, fröken Bosse?› Jag neg och svarade helt hypnotiskt: ›Ja, tack.› Och så var vi förlovade.” Äktenskapet varade i tre år och resulterade i dottern Anne-Marie.

Under de sista åren av Strindbergs liv rasade en kulturdebatt som blivit känd som Strindbergsfejden. I en mängd artiklar kritiserade Strindberg det konservativa kulturklimatet. Han anklagade Svenska Akademien för att ensidigt gynna de så kallade 90-talisterna med diktarrivalen Heidenstam i spetsen. Fejden ledde till att Strindberg kom att betraktas som en kultfigur i radikala kretsar.

Den 14 maj 1912 avled August Strindberg, 63 år gammal. Omkring 60 000 personer sägs ha följt begravningståget som, i likhet med hyllningen vid hans sista födelsedag, blev en manifestation för den växande arbetarrörelsen.

LÄS MER: August Strindberg av Olof Lagercrantz (1979) ● Om Strindberg, red. Lena Einhorn (2010)