Vasas förlisning

Regalskeppet Vasa var ett av sin tids mäktigaste krigsfartyg – trodde man. I själva verket var det ett felkonstruerat katastrofprojekt som aldrig borde ha fått lämna kajen.

Text: Björn Lundberg

Det är söndag eftermiddag den 10 augusti 1628. På kajerna längs Stockholms ström har en stor folkskara samlats för att bevittna ett praktfullt skådespel.
Förväntningarna är höga och luften vibrerar av spänning. Från kajen på Skeppsbron ska regalskeppet Vasa kasta loss för att göra sin första resa – sin jungfrufärd. Och stockholmarna har all anledning att vara förväntansfulla. Vasa är nämligen ett av världens mäktigaste krigsfartyg.

Bakgrunden till bygget av Vasa ligger i Gustav II Adolfs planer på att göra Sverige till en stormakt kring Östersjön. För att lyckas med det har han insett att det behövs en stark och slagkraftig flotta.
Därför har kungen beställt nya krigsfartyg som ska kunna mäta sig med vilket fiendefartyg som helst. Vasa är ett av dem. Och äntligen är hon redo att segla iväg. Eller rättare sagt: det är åtminstone vad man tror.

Vasa är 69 meter från för till akter och har dubbla kanondäck: en nymodighet för krigsfartyg på den här tiden. När skeppet seglar ut från kajen kan man skymta 64 kraftiga artilleripjäser genom de öppna kanonluckorna. Dessvärre är de dubbla kanondäcken och de öppna luckorna detaljer som snart kommer att visa sig vara helt förödande.
Vasa skjuter salut och glider fram i den lätta vinden. Vädret är vackert och det är inte mycket som talar för att allt ska sluta i katastrof. Från de tre masterna vajar svenska örlogsflaggor i gult och blått. Det är sannerligen en imponerande syn för åskådarna på land.
Plötsligt tar en vindil tag i seglen och får Vasa att kränga till. Åskådarna håller andan. Skeppet rätar upp sig igen. Folk andas ut.

Börjar sjunka

Så kommer ännu en vindby. Den här gången kränger skeppet ännu mer. Trävirke, segelduk och annan bråte far genom luften. Vatten strömmar in genom kanonportarna.
Nu går det snabbt. Vasa vattenfylls och börjar sjunka. Människor som befinner sig under däck kan inte ta sig ut. I en jättelik vattenvirvel går skeppet till botten.
Åskådarna står lamslagna och ser på. De kan inte tro sina ögon.
Sedan hörs skriken från människor­na som ligger i vattnet och kämpar för sina liv. Med hjälp av båtar lyckas man rädda många. När allt är över har dock mellan 30 och 50 av de cirka 150 personerna ombord gått till botten med Vasa.
När den värsta chocken lagt sig står det klart att de ansvariga för denna jättelika katastrof borde ställas till svars. Frågan är bara vem eller vilka som egentligen är skyldiga.

Var felbyggd

En som definitivt bär ansvar för Vasas förlisning är skeppsbyggaren Henrik Hybertsson. Han har byggt Vasa som om hon bara hade haft ett kanondäck. Men den extra tyngden från det andra kanondäcket hade gjort att skeppet fått helt fel proportioner och blivit alldeles för instabilt.
Vasa var helt enkelt felbyggt, och skeppet borde aldrig ha fått lämna kajen i det skick hon gjorde. Problemet är bara att Hybertsson inte kan ställas till svars. Han är nämligen död sedan ett år tillbaka.

En annan person som måste nämnas i sammanhanget är amiral Klas Fleming. I förhören kommer det fram att han har testat Vasas stabilitet innan skeppet hissade segel första gången. Testet, som ofta utfördes på nya fartyg, gick ut på att man lät 30 sjömän springa fram och tillbaka från ena sidan av skeppet till den andra för att se hur mycket det krängde.

När man gjorde detta på Vasa fick man avbryta testet efter bara tre vändor. Vasa hade varit nära att kantra vid kajen. Efter att ha sett detta borde amiral Fleming givetvis ha satt stopp för hennes jungfrufärd. Men det gjorde han inte. Kanske vågade han inte eftersom Gustav II Adolf gång på gång krävt att Vasa skulle segla iväg så snart som möjligt. Även Vasas kapten och många i besättningen visste att skeppet var instabilt. Ändå seglade de ut på Stockholms ström med kanonluckorna öppna. Det var förstås helt idiotiskt.

Många medskyldiga

Om luckorna i stället varit stängda hade skeppet aldrig tagit in vatten så snabbt. Då hade Vasa antagligen kunnat segla in till land för att byggas om.
Det är alltså många som är medskyldiga till Vasas förlisning, men ingen blir dömd. Kanske för att hela historien är så pinsam för alla inblandade. Saken tystas ner och livet går vidare. Historien om Vasa faller i glömska.

Det dröjer ända till 1950-talet innan amatörarkeologen Anders Franzén börjar intressera sig för det sjunkna regalskeppet. Han inser att det skulle innebära en sensation om man lyckas bärga skeppet.
Efter några års sökande i Strömmens mörka, gyttjiga vatten och ännu längre tid av förberedelser kan skeppet till slut lyftas över vattenytan. Det är den 24 april 1961. 333 år har passerat sedan Vasas ödesdigra jungfrufärd.

Ytterligare några årtionden senare är Vasamuseet ett av Stockholms mest välbesökta turistmål. Historien om ett av Sveriges största militära fiaskon genom tiderna slutar alltså lyckligt. Katastroffartyget blev en turistsuccé.