The Cambridge Four

Under lång tid levererade fyra brittiska studentkamrater viktiga uppgifter till Sovjetunionen. Så småningom avslöjades medlemmarna i spionkvartetten, men ingen av dem dömdes för sina brott.

Text: Sara Griberg

De fyra överklasspojkarna Donald Maclean, Guy Burgess, Kim Philby och Anthony Blunt tillhörde den brittiska gräddan. De var välartade söner ur fina familjer och fick bästa tänkbara utbildning på Trinity College i Cambridge. Men de fyra studenterna hade också en annan sak gemensamt: alla var under studentåren hängivna kommunister.

I likhet med många andra radikala ungdomar tycktes de dock med tiden ha övergett sina vänstersympatier och anpassat sig till systemet. De gjorde karriär, knöt kontakter och fick viktiga positioner i det brittiska samhället. Under andra världskriget tjänstgjorde samtliga inom brittiska säkerhetstjänsten.
Ingen anade att de väletablerade gentlemännen i själva verket hållit fast vid sin radikala övertygelse. Under en lång rad år verkade de som spioner för Sovjetunionen och anses ha orsakat stor skada, både för Storbritannien och USA.

De fyra britterna blev alla så småningom avslöjade, men ingen av dem ställdes inför rätta. För eftervärlden har de blivit kända som ”The Cambridge Four”, en av de mest framgångsrika spiongrupper som någonsin avslöjats.

Sökte kommunistiska spioner

I början av 1930-talet sökte sovjetiska underrättelsestjänsten efter brittiska kommunistsympatisörer som kunde värvas som spioner. Arga kommunister ur arbetarklassen som agiterade öppet och delade ut flygblad kom inte i fråga. Sådana personer skulle väcka för mycket uppmärksamhet och hade dessutom små chanser att nästla sig in i de kretsar som hanterade hemliga statsangelägenheter.

De fyra unga Cambridgemännen var däremot perfekta adepter. Smarta, välutbildade och språkkunniga förutspåddes de lysande karriärer. Den sovjetiska säkerhetstjänsten KGB:s föregångare GPU planerade långsiktigt och gav sina nyvärvade agenter gott om tid på sig att tvätta bort ”vänsterstämpeln”. Cambridgekvartetten tog därför avstånd från sina gamla kamrater i engelska kommunistpartiet och låtsades ointresserade av allt som luktade socialism.

Burgess hade alkoholproblem

Den kanske minst kände av de fyra hette Guy Burgess (född 1910) och beskrivs som en excentrisk och charmig person som var öppet homosexuell och hade alkoholproblem.
1944 blev Burgess anställd vid brittiska UD och 1947 skickades han till Washington. Där arbetade han som sekreterare vid Storbritanniens ambassad och fick hantera hemligstämplat material som han lämnade vidare till sina sovjetiska kontakter.

Donald Maclean (född 1915) var son till en liberal parlamentsledamot. Han sägs ha varit bisexuell och ska ha haft ett förhållande med Burgess under åren i Cambridge. Maclean gifte sig dock senare med en amerikansk kvinna.
Åren 1944–48 tjänstgjorde även han på brittiska ambassaden i Washington och tros ha lämnat ut en mängd uppgifter om amerikanska atomvapen till Sovjetunionen. Maclean rapporterade också till Moskva att den så kallade Marshallplanen, som skulle hjälpa Västtyskland och andra europeiska länder med återuppbyggnaden efter kriget, var avsedd att ge USA ekonomisk dominans i Europa.

Misstankarna föll på Maclean

Så småningom drogs dock nätet åt kring de brittiska spionerna. I slutet av 1940-talet upptäcktes det att ryssarna fått tag på hemlig information som hade läckt ut från brittiska ambassaden. Misstankarna föll på Donald Maclean.

En av dem som fick i uppgift att utreda misstankarna mot den misstänkte spionen var ingen mindre än Kim Philby (född 1912), den tredje mannen i Cambridgekvartetten. Philby hade satsat på en karriär som journalist. Under spanska inbördeskriget var han korrespondent för den konservativa dagstidningen The Times och rapporterade från Francosidan – samtidigt som han spionerade åt Komintern, en internationell sammanslutning av kommunistpartier från olika länder.

Philby utnämndes till chef

1944 utnämndes Philby till chef för en avdelning inom den brittiska underrättelsetjänsten MI6, Secret Intelligence Service, som ansvarar för brittisk spionverksamhet i utlandet. Philbys uppdrag inom MI6 var att hantera information om Sovjetunionen. Eftersom han samtidigt arbetade för den sovjetiska underrättelsetjänsten saboterade Philby brittiska spionnätverk i Östeuropa och anses också ha lämnat ut information om amerikanska kärnvapen.

Strax innan Donald Maclean skulle förhöras 1951 försvann både han och Guy Burgess. Det visade sig att de flytt och fått en fristad hos sina uppdragsgivare bakom järnridån. Säkerhetstjänsten misstänkte att det var Kim Philby som varnat dem. Han nekade till anklagelserna men blev avstängd från sin tjänst i MI6.
Philby avslöjades dock när en rysk KGB-officer, Anatolij Golitsyn, hoppade av till väst 1961. Golitsyns uppgifter stärkte misstankarna om att Philby skulle vara ”den tredje mannen” i spionhärvan. Kim Philby flydde då med sovjetisk hjälp till Moskva.

Nummer fyra i spionringen, Anthony Blunt (född 1907), var anställd inom säkerhetstjänsten MI5, Security Service, som kartlägger spionage och terrorism inom Storbritannien. Parallellt med detta verkade han som sovjetisk spion.
Blunt var utbildad konstvetare, och blev anlitad som konstexpert av brittiska hovet. Han adlades 1956 och umgicks flitigt med kungafamiljen. Även han avslöjades av Golitsyn.

Blunt blev aldrig åtalad

Trots att Blunt erkände blev han inte åtalad. Kanske berodde det på att han satt inne med komprometterande uppgifter om kungahuset? Först 1979, när journalister fått nys om saken, tvingades den dåvarande premiärministern Margaret Thatcher medge att Blunt varit spion. Han blev då fråntagen sin adelstitel, men ställdes inte heller nu inför rätta. Anthony Blunt dog i England 1983.

De tre som flytt bakom järnridån bosatte sig alla i Moskva. Guy Burgess sägs ha varit märkt av sina alkoholproblem och dog 1963. Maclean och Philby fortsatte att arbeta för KGB. Maclean dog 1983 och Philby, som i Sovjet gav ut självbiografin My Silent War (1968), levde till 1988, året innan Berlinmuren föll.

Man har aldrig kunnat bevisa att någon av de fyra mottog några större penningsummor för sitt spioneri. I linje med det gentlemannaideal de uppfostrats med tycks de ha drivits av politisk övertygelse, snarare än av girighet.

Läs mer: Spioneri – en förbjuden nödvändighet av Tore Forsberg (2009) ● Kim Philby – mästerspionen av Genrikh Borovik (2008)