Tenochtitlán

Tenochtitlán, aztekernas huvudstad, var en storstad enligt sin tids alla mått. Men härskarna var djupt impopulära och deras imperium bräckligt. När de spanska conquistadorerna anlände föll riket samman som ett korthus.

Text: Magnus Västerbro

Tidigt på morgonen den åttonde november 1519 kom de första européerna till aztekernas sägenomspunna huvudstad, Tenochtitlán. Det var en liten grupp spanska soldater som, ledda av den legendariska erövraren Hernan Cortés, hade gjort en lång och farofylld resa. De hade lockats dit av historier om en stad täckt i guld, oerhört rik och storslagen.

Väl framme mötte de en syn som gjorde dem stumma av häpnad. Tenochtitlán var som tagen ur en dröm.
I ett brev hem till den spanske kungen beskrev Cortés hänförd staden. Hur breda gatorna var, hur välbyggda husen framstod, att torgen var större än något torg i Spanien, och att marknadsplatserna var fulla av alla möjliga fantastiska produkter – frukt, grönsaker, guld, silver, brons, koppar, vackra stenar, snäckskal, jade…

I Tenochtitlán fanns verkligen allt, enligt Cortés. Husen var målade i vitt eller guld, och överallt prunkade vackra, flytande trädgårdar. Staden var dessutom mycket ren och luktade behagligt, konstaterade den spanske conquistadoren. Detta var en stor kontrast till de spanska städerna som var trånga, smutsiga och stinkande, eftersom avloppen ofta tömdes på gatorna.

Tenochtitlán var där­emot ett byggnadsmässigt underverk. Det låg ett bra stycke ut från land, i mitten av sjön Texcoco, där man låtit bygga konstgjorda öar och förbundit dem med gator och kanaler.
Där fanns plats för fler än 200 000 människor, försörjda av ett effektivt jordbrukssystem med avancerad konstbevattning, som gjorde det möjligt att året runt producera majs, bönor och andra grödor. En stor fördämning hade också anlagts för att skydda odlingarna från sjöns salta vatten. För att komma ut till staden tog man en av fyra stora gångbroar, eller båt.

Den dag då spanjorerna anlände var hela sjön full med kanoter. Azteker från alla håll hade kommit för att med skräckblandad nyfikenhet studera de ljushyade, tungt beväpnade främlingarna.

Olycksbådande omen

Det rådde en märklig, i det närmaste panikslagen, stämning i staden. Under flera år hade olycksbådande omen visats sig och det fanns en allmän rädsla bland befolkningen för att aztekernas imperium snart skulle gå under. Inte minst berodde paniken på att en gammal aztekisk spådom sa att en försvunnen gud en dag skulle återvända från öster, och att denna gud – som var vit och skäggig – skulle föra undergången med sig.
Många trodde nu att Cortés var denna ödeläggande gudomlighet.

När européerna till sist fördes in i staden, och gavs husrum i ett palats som tillhörde härskaren, Montezuma II, blev förstämningen än starkare. En aztek berättade senare: ”Det kom en känsla av skräck över oss alla, som om hela världen höll på att få magen utskuren… Den natten sov vi oroligt, fulla av rädsla.”
För aztekerna var Tenochtitlán både deras politiska huvudstad och deras religiösa centrum. Enligt legenden var aztekerna, eller ”mexicas” som de kallade sig själva, ursprungligen nomader, från de norra delarna av dagens Mexiko. Precis som de flesta folk i området var de djupt påverkade av den föregående toltekiska kulturen, och talade språket nauhatl (som gett oss ord som ”choklad” och ”tomat”).

Under lång tid levde aztekerna under enkla förhållanden. Men så uppsöktes de av sin främsta gud, krigsguden Huitzilopochtli (”kolibrin till vänster”), som förklarade för dem att de var ”det utvalda folket”. Aztekerna uppmanades att ge sig ut på vandring och leta efter en plats där de skulle grunda ett rike, som skulle komma att härska över hela världen.

Sägnerna berättar om en lång, strapatsfull resa. På vägen tog aztekerna tjänst hos olika folkslag, och tog till sig av deras kulturella traditioner. Samtidigt visade de prov på den militära styrka, och den oerhörda brutalitet, som kom att bli deras kännetecken.
Vid sjön Texcoco såg de en gyllene örn som slukade en orm, sittande på toppen av en kaktus. De tog det som ett tecken från gudarna, och grundade sin stad där. Året var 1325 eller 1345 e Kr (örnen som sitter på en kaktus med en orm i näbben är för övrigt en del av det nutida Mexikos statsvapen).
Aztekernas rike växte. Under de kommande århundradena erövrades grannstäder och snart styrde aztekerna över ett väldigt imperium. Som mest, vid spanjorernas ankomst, tros de ha kontrollerat närmare tio miljoner människor.

Plundring och människooffer

Men deras rike var oerhört impopulärt. Systemet byggde på hänsynslöst utnyttjande och plundring av de underkuvade. Aztekerna trodde dessutom att deras gudar krävde människooffer, och tusentals människor avrättades varje år.
Aztekerna inledde ständigt nya krig, för att få nya krigsfångar att döda för sina gudars räkning. Allt detta bidrog till att statsbildningen var svag i grunden. När de spanska erövrarna anlände fick de genast många allierade. Tiotusentals infödda krigare anslöt sig till deras lilla skara.

Hernan Cortés utnyttjade skickligt splittringen mellan de indianska folken, och snart föll aztekernas rike samman. Precis som spådomarna varnat för. Tenochtitlán förstördes och sjön Texcoco täcktes med jord. På platsen lät spanjorerna bygga sin nya huvudstad, dagens Mexico City.