Snapsen

Kaffegöken, sillen och lilla nubben. Brännvinet har sin självklara plats bland svenska traditioner – särskilt så här i midsommar­tider. Men brännvinets historia handlar också om mänsklig misär och myndig­heternas försök att få stopp på superiet.

Text: Helene Gustavsson

På senare tid har vi svenskar lagt oss till med kosmopolitiska mat- och dryckesvanor. Året runt läppjar vi caffelatte, dricker vin och äter sushi, men åtminstone en dag om året förvandlas vi till traditionalister: På midsommarafton är det nämligen sill och nubbe som gäller för många vuxna svenskar, med undantag för dem som är nykterister förstås.
Gamla snapsvisor plockas fram ur minnets skrymslen och nästan alla kan tralla med i Calle Schewens vals: ”själv blandar jag fredligt mitt kaffe med Kron, till angenäm styrka och smak…”

Själva midsommarfirandet har sina rötter i urgamla fruktbarhetsriter från förkristen tid. Men brännvinet är av betydligt senare datum.
Kunskapen att framställa alkoholhaltiga drycker genom jäsning utvecklades visserligen i många kulturer redan under forntiden. Men för att framställa brännvin, med dess höga alkoholhalt, måste vätskan destilleras. Denna konst var förmodligen känd i Grekland och Asien under antiken. Västeuropéerna fick dock länge nöja sig med svagare drycker som öl, vin och mjöd. Först på 1100-talet spreds konsten att destillera vätskor till västra Europa, och troligen var det araberna som stod för lärdomen.

Fick fram grappa och raki

I länderna kring Medelhavet använde befolkningen den nya tekniken för att destillera vin och få fram drycker som exempelvis grappa och raki. Till norra Europa kom metoden först på 1400-talet. Till en början användes även här vin som bas, det vill säga vin som ”brändes” – brännvin.
Men i slutet av 1500-talet lärde sig nordborna att göra brännvin av spannmål, kanske av ryssarna som i sin tur kan ha tillägnat sig metoden av mongolerna. Några sekel senare upptäckte skandinaverna att det gick utmärkt att göra sprit av potatis. Det är främst den här typen av alkoholhaltiga drycker, som produceras av spannmål eller potatis, som i dag går under benämningen brännvin.

Till en början användes brännvinet vid tillverkning av krut, och som medicin. Det senare kan förklara varför brännvin ibland kallas för akvavit, som kommer av det latinska Aqua vitae, – livets vatten. En annan form av brännvin är vodka, ett ryskt ord som rätt och slätt betyder ”vatten”.
Typiskt för vodka är att den är okryddad. Annars tillsattes ofta olika välgörande örter som troddes vara verksamma mot allehanda krämpor i brännvinet, för att göra drycken ännu mer effektiv som medicin.

Dämpade finkelsmaken

Örterna hade dessutom till uppgift att dämpa finkelsmaken när ”medicinen” skulle drickas. Därför föredrog man örter med stark smak. Här i Norden var malört och kummin populära medan till exempel engelsmän och holländare föredrog enbär till sina brännvinssorter, gin och genever.
Det dröjde dock inte länge förrän brännvinets funktion som medicin tonades ner, även om traditionen att bota sjukdomar med sprit länge levde kvar inom den folkliga läkekonsten, och man istället började dricka sprit enbart för sitt nöjes skull. På 1500-talet upptäckte apotekarna hur lönsam brännvinsförsäljning kunde vara och började sälja drycken.
Ett sekel senare hade dock vanligt folk kommit på hur man skulle göra för att tillverka brännvin, och då med spannmål som råvara istället för det betydligt dyrare vinet.

Blev ett socialt problem

Brännvin blev nu en folkdryck, som dracks även till vardags, och superiet ett socialt problem. Såväl adel som bönder var ofta påstrukna redan på förmiddagen. Kyrkans män var också törstiga, i Danmark brände tre av fyra präster sitt eget brännvin i början på 1700-talet och situationen var troligen likadan i övriga Norden.
Husbehovsbränningen fortsatte att öka och brännvinet sågs som en naturlig del av den dagliga kosthållningen. Även små barns krämpor behandlades med brännvin. Forna tiders napp var en tugga bröd som lindades in i tyg och doppades i sprit.

Drickandet hade också en social funktion och förknippades med fest i alla samhällsklasser. Spriten dracks ofta ur särskilda skålar. Ibland gjordes brännvinssoppa som intogs med sked. Soppan tillagades av brännvin, veteskorpor, socker och vatten. Det är från ordet soppa som vi fått namnet ”sup”.

I flera europeiska länder införde myndigheterna statligt monopol på brännvinstillverkning. För att staten skulle tjäna mer pengar på spriten öppnades nya krogar, många av dem belägna nära kyrkan, där prästerna ofta såg det som sin uppgift att locka gäster till krogarna för att öka statens inkomster. Den statliga brännvinsindustrin blev dock aldrig särskilt lönsam eftersom allmänheten brände själv i hemlighet. Myndigheterna svarade med razzior där privata brännvinspannor beslagtogs, men det var ändå svårt att få bukt med hembränningen – och superiet.

Politiker bekymrade sig

På 1800-talet började dock politiker och samhällsdebattörer på allvar att bekymra sig för folks alkoholvanor, av andra skäl än ekonomiska. Nykterhetsrörelsen, som hade sitt ursprung i USA, spreds till Europa och medvetenheten om superiets avigsidor ökade.
Olika länder tog till olika typer av lagstiftning för att få bukt med supandet, men även del av inkomsterna från försäljningen av alkohol. Vissa länder – som till exempel USA, Finland och Norge – införde i början av 1900-talet totalförbud mot spritdrycker, vilket ledde till omfattande smuggling och ökad hembränning. Maffian i Chicago, med den ökände Al Capone, tjänade enorma summor på illegal sprit under förbudstiden på 1920-talet.

Men på 1920-talet var det fortfarande främst starksprit av annan typ än brännvin – som whisky, rom och gin – som konsumerades i USA, och resten av den anglosaxiska världen. Brännvin var länge något som främst dracks i Nord- och Östeuropa, och då oftast i ren form – som snaps. Först på 1960-talet började vodka konkurrera med annan starksprit i USA, främst som ingrediens i olika drinkar.

Sedan dess har brännvinet slagit igenom på allvar. 2007 var vodkan Smirnoff (som namnet till trots inte är ryskt utan amerikanskt) världens bäst säljande starkspritsmärke – före Bacardi och Johnnie Walker. På fjärde plats hittade man dessutom ett annat brännvin, det svenskproducerade Absolut Vodka.

Läs mer: Kung brännvin – den sanna berättelsen om L O Smith: mannen bakom Absolut rent brännvin av Pelle Berglund (2008) ● www.systembolaget.sewww.vinosprithistoriska.se

Publicerad i Allt om Historia 6/2009

Twitter Digg Delicious Stumbleupon Technorati Facebook Email

3 svar till “Snapsen”

  1. wincent jocke 10 Okt 2011 kl 11:25

    Sverige och flera andra länder ligger i ett bälte där man dricker sprit

  2. Namn (nödvändigt) 14 Aug 2012 kl 03:48

    Farfar Stig Det var en myckrt itressant artikel Du skrivit.Jag sparar den.Försökte att skriva ut den från datorn men det fungerade inte.Synd i dubbel bemärkelse.Kära hälsningar från farfar

Trackbacks/Pingbacks

  1. Dagens uppgift (IN11/EE11) « Henrik Tröst – Historiebloggen - 10 Okt 2011

    […] http://www.alltomhistoria.se/artiklar/snapsen/ […]