Slaget vid Stångebro

I slutet av 1500-talet blev Sigismund kung över både Sverige och stormakten Polen. Då startade hans farbror, hertig Karl, ett uppror. Vid Stångebro utanför Linköping lyckades Karl överrumpla sin brorson med en svekfull krigslist.

Text: Tomas Blom

En tät dimma ligger över fälten utanför Linköping på morgonen den 25 september 1598. Helt nära staden flyter Stångån, och på dess västra sida har ett väldigt tältläger rests. Det tillhör kung Sigismunds armé som består av mellan 5 000 och 8 000 man: svenskar och utländska legosoldater. I gryningen har kungens soldater korsat ån på de båda broarna, lilla och stora Stångebro. Nu har de ställt upp på åns östra sida i väntan på att hertig Karl, Sigismunds farbror och hans rival om makten, ska låta sin armé gå till anfall.

Ville förhandla

Men ur dimman stormar inga soldater fram. I stället infinner sig en delegation från hertigen, som föreslår nya förhandlingar. Sigismund accepterar förslaget. Han har med stor motvilja dragit ut i krig.

I den första kraftmätningen, ett par veckor tidigare, hade hertigens styrkor drabbats av svåra förluster. Kanske hade kung Sigismund kunnat avgöra kampen då. Men han hade gett order om eld upphör, för att inte skada och döda fler av sina svenska undersåtar än nödvändigt.

När Sigismund nu fick ett erbjudande om nya samtal beordrade han sin här att återvända till lägret på andra sidan ån. Förmodligen var han lättad över att inte tvingas till strid. Uppenbarligen visste han inte vilken svekfull och skrupelfri motståndare han hade att göra med.

Ett oväntat anfall

I skydd av dimman ryckte nämligen hertig Karls armé fram mot broarna över Stångån. Med mellan 8 000 och 12 000 man i leden var hans styrkor överlägsna kungens i antal. I gengäld bestod de till största delen av uppbådade bönder med mycket begränsad stridsvana.

Men Sigismunds soldater blev fullständigt överrumplade när två kolonner av fotfolk och ryttare bröt fram ur dimman och anföll broarna. I det längsta försökte de hålla emot och hindra fienden från att komma över på andra sidan Stångån.

Till slut slog Sigismunds armé till reträtt, ryttare och fotfolk trängdes i panik för att ta sig tillbaka över Lilla Stångebro. Många hamnade i vattnet och drunknade. Sigismund hade inget annat val än att be sin farbror Karl om vapenstillestånd. Vi vet inte säkert hur många som stupade i slaget vid Stångebro.

Enligt hertig Karls uppgifter skulle 2 000 av Sigismunds män ha fallit, jämfört med 40 av hans egna. Den siffran är med säkerhet rejält överdriven, men manfallet var i varje fall stort.

Striden blev också kulmen på Sveriges sista inbördeskrig. Vad var det som låg bakom denna blodiga uppgörelse?

Bröderna delade makten

När Gustav Vasa – hertig Karls far och Sigismunds farfar – dog 1560, hade han sörjt för att ingen av hans söner skulle bli lottlös. Äldste sonen Erik utsågs av Gustav till tronföljare. Ärftlig tronföljd hade inte funnits i landet sedan 1300-talet. De andra sönerna, Johan, Magnus och Karl utsågs till hertigar över rejält tilltagna landområden, som de fick styra över självständigt.

Man kan tycka att Gustav Vasa bäddade för motsättningar och konflikter genom denna uppdelning. Antagligen var han dock mest angelägen om sönernas försörjning, som skulle garanteras av inkomsterna från deras hertigdömen. Johan fick till exempel hela östra rikshalvan, det vill säga Finland, medan Karl sattes att styra över Södermanland, Närke, en del av Västmanland och hela Värmland.

I den första stora striden mellan Gustav Vasas söner störtades Erik av Johan och Karl år 1568. Under Johans regering höll Karl sedan en relativt låg profil och ägnade sig åt att utveckla handel, jordbruk och gruvnäring i sitt hertigdöme. Det gjorde honom mycket förmögen. Kung Johan III hade däremot ständiga problem med ekonomin. Mot slutet av sin regering blev han också tvungen att låna av sin bror. Den avgörande och på sikt ödesdigra skillnaden mellan bröderna var deras inställning till religionen.

Under sin tid som hertig av Finland hade Johan gift sig med den polska prinsessan Katarina Jagellonica. Hon var katolik och hade inte mycket till övers för Gustav Vasas protestantiska reformation. Johan var teologiskt bildad och hyste sympati för katolicismen. Under sin tid som kung gjorde han vissa försök att jämka ihop den gamla och den nya läran.

Dessutom lät han uppfostra sin son Sigismund som katolik, vilket renläriga lutheraner hade svårt att smälta. En av dessa var hertig Karl, som inte accepterade några ”papistiska påfund” i sitt rike.

En svensk-polsk union

Genom sin mor var Johans son Sigismund släkt med det polska kungahuset, och 1587 valdes han till kung av Polen. Han var dessutom fortfarande Sveriges kronprins, och allt verkade upplagt för en union mellan Sverige och Polen. Vid den här tiden var Polen i union med Litauen och en verklig stormakt i Europa. Riket sträckte sig från Östersjön till Svarta havet och innefattade bland annat nuvarande Vitryssland, Ukraina och Lettland.

Efter Johans III:s död 1592, uppstod ett maktvakuum i Sverige. Sigismund ärvde kronan, men skulle bli tvungen att tillbringa en stor del av sin tid i Polen. I hans frånvaro styrdes Sverige av riksrådet – med hertig Karl i spetsen. Utifrån sin nya maktställning genomdrev Karl vid ett möte i Uppsala året därpå att den lutherska religionen var den enda som skulle gälla. Detta tvingades Sigismund godkänna för att bli krönt till Sveriges kung.

Struntade i brorsonens förbud

Men Sigismund återvände till Polen utan att frågan om vem som skulle regera i hans frånvaro var löst. Han vägrade låta sin farbror ta rodret, och förbjöd hertig Karl att inkalla riksdagen i hans frånvaro. Detta struntade Karl i. Han lät sig utses till ”riksens föreståndare” och kallade in en riksdag för att bekräfta beslutet.

Sigismund kände sig tvungen att agera och skickade en här till Sverige. Men efter nederlaget vid Stångebro tvingades han återvända till Polen. Året därpå blev han avsatt som svensk kung. Hertig Karl, som i praktiken redan styrde landet, lät sig krönas till kung först 1607.

LÄS MER: Arvet efter Gustav Vasa av Lars-Olof Larsson (2005) ● Den skoningslöse – en biografi över Karl IX av Erik Petersson (2008)

Publicerad i Allt om Historia 1/2012

Twitter Digg Delicious Stumbleupon Technorati Facebook Email

Inga kommentarer ännu... Var först med att lämna en kommentar!