Schackets historia

Schack är ett spel med gamla anor, som har inspirerat nutida konstnärer till både filmer och musikaler. Men pjäsernas framryckning på brädet kan också ses som ett fredligt sätt att utkämpa krig.

Text: Sara Griberg

Schackspelet har en lång och spännande historia. Man tror att det föddes i Persien kring år 500 e Kr. Ordet schack kommer nämligen från det persiska ordet för kung, shah, och ”schack matt” betyder helt enkelt att kungen är död. Föregångarna till det persiska schackspelet, och därmed dagens sätt att spela schack, var antagligen olika brädspel från Indien och Grekland.
Den indiska föregångaren spelades av fyra spelare med varsin uppsättning pjäser: en kung, elefanter, riddare, vagn­ar eller båtar samt fotsoldater.

Använde tärningar

Brädets 64 rutor var indelade i 4 sektioner. Hur pjäserna flyttades avgjordes med hjälp av tärningar. Vissa forskare menar att spelets fyra divisioner motsvarar uppställningen i Alexander den stores armé vid slagen mot indiska och persiska kungar.

Grekerna roade sig med ett annat brädspel, som till skillnad från det indiska helt och hållet byggde på strategiskt tänkande och taktik. Det kan ha varit i mötet mellan dessa två som spelarna slutade förlita sig på turen, slopade tärningarna och satsade på sin egen förmåga att överlista motståndaren.

Hur det än förhåller sig med den saken så är det tydligt att ett parti schack i mångt och mycket symboliserar ett fältslag mellan soldater, alltså ett fredligt sätt att utkämpa krig.

Från Persien spreds det populära spelet österut till Kina och Japan. Västerut, till Europa, gick vägen via Ryssland och Bysans men framför allt genom arabernas expansion till Sicilien och södra Spanien på 700-talet.

Vikingarna tog med sig pjäser

Människorna i Skandinavien kom också tidigt i kontakt med schackspel. Vikingarna förde inte bara med sig silvermynt utan även schackpjäser hem från sina färder till Bysans och det arabiska kalifatet. I en gammal isländsk skrift berättas att den danske kungen Knut den store spelade schack år 1027.

Under medeltiden var schackspelet ett vanligt tidsfördriv bland den europeiska överklassen och pjäserna på brädet avbildade den feodala samhällspyramidens kungligheter, riddare och bönder.

Spelet var också ett populärt motiv i den medeltida konsten. Albertus Pictors 1400-talsmålning i Täby kyrka utanför Stockholm, som föreställer en man som spelar schack med döden, lär ha inspirerat Ingmar Bergman till att göra filmen Det sjunde inseglet. Ett genomgående tema i filmen är hur en riddare spelar schack med liemannen i ett försök att fördröja sin egen bortgång.

Ny militär uppfinning

I slutet av 1400-talet genomgick schackspelet en viktig förändring. Tidigare hade ingen pjäs kunnat flyttas mer än ett steg i taget men nu fick löparna och damen en helt annan rörlighet. Att damen fick en så framträdande roll hade förmodligen ingenting med ökad jämställdhet att göra, även om kvinnor som den franska soldat­jungfrun Jeanne d’Arc och den brittiska drottningen Elisabet I under den här tiden gav sig in på krigets traditionellt manliga domäner.

Troligare är att pjäsernas långa räckvidd återspeglade en ny militär uppfinning. Från att härarna utkämpat slagen öga mot öga på slagfältet blev det vanligare med belägringar där man på långt håll besköt fienden med hjälp av artilleri.

Under 1500-talet ordnades schackturneringar vid Filip II:s hov i Spanien där spanska och italienska mästare möttes. En spansk präst, Rui Lopez, publicerade också en bok om schackspel i Madrid 1561. Även om det finns kända spelare från den här tiden hade man fortfarande inte utvecklat något riktigt systematiskt sätt att flytta pjäserna. Spelarna gjorde i stort sett sina drag utan någon nämnvärd framförhållning och hoppades på det bästa.

En stjärna på schackhimlen

I slutet av 1700-talet steg fransmannen Philidor upp som en stor stjärna på schackhimlen. Han sägs ha kunnat hålla i gång tre partier samtidigt. Med förbundna ögon och ryggen mot brädena gav han instruktioner om sina drag sedan han fått motspelarnas beskrivna för sig.

Förutom detta ”blindbocksschack” blev han berömd för att utveckla det strategiska spelet. Det nyskapande i hans taktik var att han använde sig av bönderna, som tidigare mest utnyttjats som kanonmat, på ett helt nytt sätt.

Än en gång kan man dra paralleller mellan utvecklingen på brädet och i verkligheten. Philidors kaxiga bönder var nämligen samtida med franska revolutionen där fotfolket för första gången blev spelare att räkna med på den politiska scenen.

Den första stora internationella schackturneringen hölls i London i samband med Världsutställningen 1851. Eldsjälen bakom arrangemanget, schackspelaren Howard Staunton lyckades samla ihop en prispott på 500 pund, en enorm summa på den tiden. Vid denna tid hade det väldiga brittiska imperiet nått sin höjdpunkt och det var naturligt att England var världens cent­rum även inom schack.

Den tyske matematikern Adolf Anderssen gick segrande ur turneringen. Men det mest berömda partiet under hela tävlingen spelades faktiskt under en paus. I en avslappnad entimmesmatch mötte Anderssen fransmannen Lionel Kieseritzky. 22 drag senare gapade Kieseritzky häpet. Han hade tagit sin motståndares dam, båda tornen, en löpare och två bönder men själv bara förlorat tre bönder. Ändå hade hans motståndare lyckats ställa honom schack matt.

Kieseritzky var så imponerad att han genast telegraferade partiets alla förflyttningar hem till Paris. Matchdragen publicerades i en schacktidning och partiet blev ett populärt samtalsämne i hela schackvärlden. Efter några år fick det smeknamnet ”det odödliga partiet”. Ett av slutdragen har till exempel dykt upp på ett frimärke från Surinam och partiet ligger även till grund för den berömda schackscenen i science fictionfilmen Blade Runner.

Tidsbegränsning infördes

Den uppmärksammade tävlingen i London 1851 blev upptakten till en era av internationella schacktävlingar. 1861 infördes för första gången tidsbegränsningar i ett mästerskap. Man använde sig av timglas fram till 1883, då den första schackklockan togs i bruk. Staunton tillhörde säkert dem som uppskattade nyheten. Han lär nämligen ha anklagat en av sina konkurrenter för att försöka besegra sina motståndare genom att få dem att dö av uttråkning i stället för att vinna genom sitt spel.

Under 1900-talet blev Sovjetunionen den dominerande schacknationen. Schacket har gamla traditioner i Ryssland och Lenin kallade spelet för ”hjärnans gymnastiksal”. På varje arbetarklubb fanns en schackförening och staten satsade stora summor på att träna spirande talanger.

Från 1948 och fram till 1972 – när amerikanen Bobby Fischer besegrade ryssen Boris Spasskij i Reykjavik – kom alla världsmästare från Sovjetunionen. Östeuropas dominans bröts inte förr­än år 2000 när indiern Viswanathan Anand vann världsmästartiteln.

En annan seglivad tradition är den manliga dominansen inom schacksporten. Trots att damen redan under renässansen blev den kraftfullaste pjäsen på brädet är det fortfarande så att kvinnliga spelare tävlar i en lägre division med egna mästerskap. Den nu aktiva 31-åriga ungerskan Judit Polgár är hittills den enda kvinnan som kommit med på listan över världens 100 mest framstående spelare.

Läs mer: Hela matchen Anderssen–Kieseritzky finns på internet, med förklaringar drag för drag: www.randomhouse.com/doubleday/immortalgame/games.php