Rysshärjningarna

Sommaren 1719 låg den svenska stormakten i spillror efter nära 20 år av krig och elände. Då kom chockbeskedet: en rysk flotta med fler än hundra fartyg och tusentals soldater hade satt kurs rakt mot Stockholm.

Text: Björn Lundberg
Bilder ur boken Rysshärjningarna på ostkusten sommaren 1719.

Ryssen kommer! Ryssen kommer! Ropen ekade bland skärgårdsöarna utanför Stockholm, och vårdkasarna tändes. Sedan urminnes tider hade de stora bålverken stått förberedda för att tändas om fara hotade den svenska kusten. Och nu brann de.
Folket på öarna samlade ihop vad de kunde och flydde hals över huvud.
De första ryska fartygen siktades den 11 juli utanför Söderarm i Stockholms skärgård. En skog av master, segel och ryska vimplar rörde sig långsamt in mot kusten från Ålands hav. Flottstyrkan bestod av 132 galärer och ett hundratal mindre båtar. Ombord fanns 26 000 man, tillräckligt många för att sprida skräck längs hela den svenska ostkusten.

Försvar till varje pris

Ansvarig för Sveriges försvar var Karl XII:s svåger, Fredrik av Hessen. Han och hans närmaste män gjorde upp en plan om hur Stockholm skulle försvaras till varje pris.
Flottans huvudstyrka skulle därför bevaka Vaxholm, där farleden in till Stockholm passerade. Snart visade det sig dock att ryssarna fått order om att undvika att anfalla den välbevakade huvudstaden. Istället stannade tsarens trupper kvar i havsbandet och började plundra och skövla vilt. På så vis ville de sätta skräck i svenskarna och tvinga fram ett gynnsamt fredsavtal, och därmed få slut på det stora nordiska kriget, som pågått sedan år 1700. Eftersom den svenska planen gick ut på att skydda Stockholm gjordes inga försök att stoppa härjningarna. Skärgårds­befolkningen lämnades åt sitt öde och ryssarna kunde ostört segla från ö till ö.

Plundrade kyrkor

Byar brändes, kyrkor och lador plundrades i skärgården, boskap fördes ner till fartygen, fält förstördes, gruvor och verkstäder jämnades med marken. Den tjocka brandröken fördes snart med vinden in över Stockholm. Stadens befolkning blickade upp mot himlen i öster och fruktade att det snart var deras tur.

Då delade den ryska flottan upp sig i två delar. Den ena började härja och skövla längs kusten norrut ända upp till Gävle, där svenska styrkor motade bort inkräktarna. Den andra delen av flottan gick lika omsorgsfullt till väga när den ödelade kusten söder om Stockholm. På vägen brände de ner Södertälje, Trosa, Nyköping och Norrköping. De flesta människor flydde när den ryska flottan närmade sig, men på ett par platser gjorde befolkningen motstånd. I Hölö kyrka utanför Södertälje hänger till exempel ett porträtt av kyrkoherden Paulus Scharff.

Enligt sägnen lurade han iväg ryssarna genom att uppbåda församlingen och få dem att göra så mycket oväsen att ryssarna trodde att Hölö vaktades av flera hundra svenska soldater. När ryssarnas två flottor skövlat vad de kunde längs kusten bestämde de sig för att trots allt försöka anfalla och plundra Stockholm innan de reste hem. Det vore förstås något helt annat än att terrorisera fattiga skärgårdsbor.

Skyddet var starkt

Det svenska skyddet vid Vaxholm var starkt. Men det fanns ännu en väg in till Stockholm: genom det smala Baggensstäket och Skurusundet runt Nacka. Och den vägen kände ryssarna till. Försvaret här leddes av överste Baltzar von Dalheim. Hans manskap var inte direkt skräckinjagande – sundet kontrollerades av ett reservregemente med fyrahundra hastigt inkallade soldater. Däremot hade von Dalheim sett till att de var väl förberedda på ett anfall. Bland annat hade han låtit sänka fartyg fulla med sten på sundets botten, och placerat ut kanoner på olika platser med utsikt över vattnet.

3 000 soldater steg iland

Den 13 augusti siktades den ryska flottan på väg in mot Baggensstäket. 3 000 ryska soldater i eldröda uniformer steg i land för att anfalla svenskarna landvägen. Samtidigt seglade en del av den ryska flottstyrkan fram för att forcera försvarsanläggningarna kring sundet.

Då öppnade svenskarna eld med både kanoner och musköter. Kulorna ven genom luften och över vattnet. Stanken av svartkrut lade sig tät kring stränderna.
Striderna pågick resten av dagen. Flera gånger försökte ryssarna storma svenskarnas förskansningar, utan att lyckas.
Sent på eftermiddagen nådde svenska förstärkningar i form av Södermanlands regemente fram efter en ilmarsch till fots. Tillsammans med von Dalheims mannar kunde de slå tillbaka ryssarna, som tvingades återvända till sina fartyg och ge sig av.

Några dagar senare seglade hela flottan hem igen. Svenskarna jublade. Anfallet hade stoppats. Stockholm var räddat!

Faran var alltså över, men bara för den här gången. Året därpå brände ryssarna ner Umeå. Våren 1721 kom turen till resten av den norrländska kusten. Hudiksvall, Sundsvall, Söderhamn, Härnösand och Piteå anfölls och plundrades. Dessutom brändes Umeå ner en gång till. Först därefter blev det fred mellan Sverige och Ryssland och rysshärjningarna upphörde.

Publicerad i Allt om Historia 8/2010

Twitter Digg Delicious Stumbleupon Technorati Facebook Email

2 svar till “Rysshärjningarna”

  1. Adam Belcourt 20 Maj 2012 kl 04:22

    Hej Björn. Jag såg dig just nu i ”Vem vet mest” där du vunnit. Grattis! Uppenbarligen är du ett geni;) Jag gillar verkligen den här artikeln om den ryska attacken, särskilt eftersom jag har bott i Ryssland och det är intressant att läsa ett annat perspektiv om händelserna. Jag ska försöka läsa alla 37 artiklar som du skrivit för denna tidningen. Ett fan. // Adam

  2. Hej Adam!

    Tack för uppmuntran, och kul att du gillade artikeln.

    Med vänlig hälsning /

    Björn Lundberg