Polen försvann från kartan

Den 1 juli 2011 tar Polen över ordförandeposten i EU:s ministerråd. Landet är ett av unionens största. Under historiens gång har Polen tvingats kämpa för sin överlevnad mot mäktiga grannländer.

Text: Åke Steinwall

För drygt tusen år bildade det slaviska folket polonerna ett rike i det område som i dag är Polen. Landet hade redan från börjat ett utsatt läge mellan ryska och tyska områden. I slutet av medeltiden ingick Polen en union med Litauen. Den nya stormakten tog kontroll över stora delar av dagens Vitryssland, Ukraina och Ryssland.

Riket styrdes till stor del av adeln. Från slutet av 1500-talet valde dessa en kung, och senare fick enskilda adelsmän också rätt att stoppa viktiga beslut genom att lägga in sitt veto. Det ledde till interna strider, korruption och oförmåga att genomföra förändringar. Uttrycket ”polsk riksdag” myntades.

Grannländerna drog sig inte för att utnyttja den kaotiska situationen. Under 1700-talet delades Polen i tre omgångar av de omgivande stormakterna Ryssland, Preussen och Österrike. År 1795 försvann landet från kartan. Först efter första världskrigets slut 1918 fick Polen åter full självständighet. Men under andra världskriget delades landet igen, nu mellan Nazityskland och Sovjet­unionen. Krigsslutet 1945 innebar ingen verklig frihet för polackerna. Landet införlivades genast i det kommunistiska östblocket.

1980 drog Lech Walesa igång en fri fackförening på varvet i Gdansk. Fackföreningen Solidaritet fick stort stöd och lyckades genomdriva en del förändringar. Året därpå förbjöds Solidaritet och många ledare arresterades. 1989 hade det kommunistiska partiet försvagats och återupptog förhandlingarna. Dessa ledde fram till fria val där Solidaritet tog makten och Walesa valdes till president.