Oscar Wilde

Oscar Wilde levde som han lärde – ett dekadent liv utan tabun. Hela livet sökte han strålkastarljuset utan att någonsin tvivla på sin egen genialitet.

Text: Anna Larsdotter

Ingen författare har lämnat fler berömda citat efter sig än Oscar Wilde. Hans förmåga att leverera elaka kvickheter gjorde honom till en av Storbritanniens största kändisar i slutet av 1800-talet. Wildes tro på sig själv och sin genialitet var så stor att den till slut blev hans fall. Den viktorianska epoken var en farlig tid att leva i för människor som tyckte att ”moral” var ett ord som borde kastas på soptippen.

Oscar Fingal O’Fla­her­tie Wills Wilde föddes den 16 oktober 1854 i Dublin. Hans föräldrar var ögonläkaren William Wilde, och poeten och översättaren Jane Francesca Elgee. Det var mamman som satte ihop den fantasifulla raden av namn till sin son. Oscar gjorde sig dock av med dem, ett efter ett. Ju mer berömd man är desto färre namn behöver man, resonerade han. Hans mål var att kort och gott bli känd som ”The Wilde”. Av sin mor lärde han sig att verkligheten alltid går att förbättra. Själv hade hon ändrat sitt namn från Frances till Francesca och hävdade med bestämdhet att hennes familj härstammade från Florens och var släkt med den italienske nationalskalden Dante Alighieri.

Gjorde lögnen till livsfilosofi

Den förskönande lögnen skulle bli Oscars livsfilosofi. Han täljde och filade på myten om sig själv, som om den vore ett konstföremål. Redan i skolan blev han känd för sin snabbtänkta och vältaliga konversation, och för sitt goda minne. Det sägs att han kunde läsa både vänster- och högersidan i en bok samtidigt.

Han var duktig i allt, utom idrott, och vann en guldmedalj i grekiska utan att anstränga sig. Den kom så småningom väl till pass på Londons pantbanker.

Också hans fysiska person gjorde intryck på folk. Oscar Wilde var närmare en och nittio lång, kraftigt byggd, med långt vågigt hår i mittbena och en fyllig sensuell mun. Wilde var en så kallad dandy – en modeintresserad man som var överdrivet intresserad av sitt yttre – och kläder var därför ett av hans stora intressen. Han höll alltid en skräddare sysselsatt med nya kostymer, pälsar och knäbyxor.

Hösten 1874 skrev han in sig vid Magdalen College i Oxford, efter att ha fått ett stipendium. Han var tjugo år och viss­te vad han ville med sitt liv. Med ordet i sin makt tyckte han sig osårbar: ”Jag ska bli poet, författare, dramatiker. På ett eller annat sätt tänker jag bli berömd, och om jag inte kan bli känd ska jag bli ökänd.” Man kan säga att han lyckades i alla sina föresatser.

Oscar Wilde blev vän med litterära personligheter, som konstprofessorn John Ruskin och författaren Walter Pater. Den senare hade 1873 gett ut en bok, Studies in the history of the renaissance, som skulle få stor betydelse för en hel generation britter med intellektuella ambitioner. Wilde kallade boken för ”skönhetens heliga skrift” och tog helhjärtat till sig dess budskap om att livet måste levas i full fart och att konsten är sig själv nog.

Hade svårt att fästa sig

Under Oxfordtiden förälskade sig Oscar Wilde i Florence Balcombe, vars far stridit i Krimkriget och uppkallat dottern efter Florence Nightingale, den berömda sjuksköterskan. Florence Balcombe gifte sig sedan med Wildes gamla skolkamrat Bram Stoker, författaren till Dracula.

Wilde var inte speciellt ledsen vid separationen. Han hade svårt att riktigt fästa sig vid människor. Det enda undantaget var lord Alfred Douglas, ”Bosie” kallad, som skulle bli hans öde.

Oscar Wilde blev snart ett namn på allas läppar. En skådespelerska undrade: ”Vad har den där unge mannen gjort eftersom man stöter på honom överallt? Visst talar han väl, men vad har han gjort?” Wilde förstod att han måste åstadkomma något beständigt. 1882 skrev han dramat Vera, en pjäs om en rysk kvinna som försöker mörda en polischef. Därefter kom diktsamlingen Poems. Särskilt pjäsen fick dålig kritik.

Skulle »förtulla sitt geni»

Bättre gick det under en föreläsningsturné i USA, dit Oscar Wilde for som reklampelare för Gilbert & Sullivans operett Patience. Föreställningen, som gjort succé i både London och New York, var delvis en parodi på den estetiska rörelsen, där Wilde var frontfigur. Inför turnén hade han låtit sy upp en hel rad nya dräkter, däremot hade han inte skrivit en enda rad på själva föredraget.

I januari 1882 anlände han till New York, där han i tullen fyrade av den berömda repliken: ”Jag har inget att förtulla förutom mitt geni.”

Två år senare gifte Oscar sig med Constance Lloyd, med vilken han fick sönerna Cyril och Vyvyan. Men trots att Constance var både vacker, beläst och dessutom en god lyssnerska kunde hon inte råda bot på sin makes rastlöshet. Oscar Wilde drogs, som av en okänd kraft, mot det farliga, mot njutningarnas yttersta utpost. ”Det bästa sättet att bli kvitt en frestelse är att falla för den”, sa han, och följde själv sitt råd till punkt och pricka.

Med äktenskapet inföll dock den mest produktiva perioden i Oscar Wildes liv. Han skrev pjäsen Salomé till den franska stjärnaktrisen Sarah Bernhardt, novellen Spöket på Canterville och den skandalomsusade romanen Dorian Grays porträtt.

Dömdes till fängelse

Samtidigt började han umgås i homosexuella kretsar, där han mötte den unge men erfarne ”Bosie”. Lord Alfred, tredje son till den koleriske markisen av Queensberry, hade enligt egen utsago läst Dorian Gray hela 14 gånger. Han kände uppenbarligen igen sig själv i berättelsen om ynglingen som förälskar sig i sin egen skönhet.

Markisen kämpade med alla krafter för att bryta sonens förbindelse med Wilde. Hot och trakasserier slutade med att Oscar Wilde år 1885 stämde Queensberry för ärekränkning.

I varje sammanhang där orden vägde tyngst trodde sig Oscar Wilde kunna avgå med segern, men så blev det inte den här gången. Markisen friades och istället arresterades Wilde för ”homosexuella aktiviteter”, något som var förbjudet enligt lag. Han dömdes till två års fängelse. Constance och barnen flyttade utomlands och bytte namn.

Oscar Wilde hade aldrig tidigare känt någon sympati för samhällets olycksbarn. Sjukdom och lidande ingick inte i hans föreställningsvärld. Nu satt han själv i en cell, klädd i grå fängelsedräkt och keps. Maten bestod av bönor och välling och den första tiden fick han varken läsa eller skriva.

Boken Balladen om fängelset i Reading vittnar om att Oscar Wilde fick nya perspektiv på livet under sina två år bakom galler.

Efter frisläppandet flydde han till Paris. Han återupptog, trots att han bestämt sig för motsatsen, kontakten med ”Bosie”. Hösten 1900 insjuknade Oscar Wilde i hjärnhinneinflammation och dog kort därefter, 46 år gammal. Hans begravning blev betydligt enklare än han önskat sig.

Nio år efter hans död flyttades dock kvarlevorna till kändiskyrkogården Père-Lachaise i Paris, och Wilde började hyllas som den geniala kulturpersonlighet han alltid varit.

Läs mer: Oscar Wildes familjealbum (1997) av Merlin Holland