Myteriet på Bounty

En morgon i april 1789 gjorde besättningen på Bounty uppror och tog över fartyget. Men drömmen om en egen paradisö slutade i ond, bråd död.

Text: Björn Lundberg

Tidigt på morgonen den 28 april 1789 seglade den brittiska fullriggaren HMS Bounty fram genom de mörka vattnen utanför ögruppen Tonga i Stilla havet. I sin hytt sov kapten William Bligh lugnt. Under däck rådde upprorsstämning, men Bligh anade aldrig oråd. Han sov med hyttdörren olåst och såg sin andrestyrman Fletcher Christian som en vän och lojal medarbetare. Inte ens i sina vildaste drömmar kunde han föreställa sig att han skulle falla offer för en sammansvärjning.

Kurs mot Söderhavet

I december 1787 hade Bounty satt kurs från Storbritannien mot Söderhavet. Uppdraget var att hämta så kallade brödfruktträd – en näringsrik växt som skulle börja odlas i Västindien för att ge mat åt plantageslavarna där.

Efter tio månader på havet nådde Bounty fram till Tahiti i oktober 1788. Besättningen var sliten och tröttkörd, men nu väntade fem lugna månader, där dagarna ägnades åt att samla in de eftertraktade brödfruktsplantorna.

Under tiden lärde sjömännen känna lokalbefolkningen, särskilt de kvinnliga invånarna. Flera av besättningsmännen blev förälskade och inledde förhållanden med kvinnor på ön. Tahiti var kort sagt ett paradis för sjömännen, som var vana vid ett hårt liv på trånga fartyg och i ruffiga hamnkvarter. Avresan från Tahiti ägde rum i början av april. En knapp månad senare hade besättningen fått nog av livet på sjön. Tidigt på morgonen den 28 april gjorde Bountys and­restyrman Fletcher Christian myteri. Till stöd hade han 24 besättningsmän. Myteristerna stormade in i Blighs hytt med vapen i händerna och tog den yrvakne kaptenen till fånga.

Strapatsfylld resa

Bligh och de sjömän som fortfarande var lojala mot honom sattes ut på havet i en öppen båt, medan Christian själv tog befäl över Bounty. För den avsatte kapten Bligh och hans 18 anhängare väntade en strapatsfylld resa. Först den 14 juni – efter 43 dagar – nådde de ön Timor. Då hade de seglat 600 mil på öppet hav i en sju meter lång segelbåt.

Blighs analys av orsakerna till myteriet var enkel: Fletcher Christian och myteristerna hade förförts av det ljuva livet och de vackra kvinnorna i Söderhavet – en bekymmersfri tillvaro som de inte skulle få uppleva i England.

Vad som orsakade myteriet beror dock på vem man frågar. Myteristerna såg Bligh som en sadistisk tyrann, vars skräckvälde till slut blev för mycket för besättningen – och det är denna version av berättelsen som fått starkast fäste i böcker och på film. Myterier var relativt vanliga vid denna tid, men gick ytterst sällan till på det här sättet. I vanliga fall fungerade myterier som en sorts strejker, där sjömännen vägrade arbeta tills de fick den lön som de blivit lovade. När de väl fick betalt återgick de i regel till sina uppdrag, ofta utan att några straff utdelades. Att fartygsbesättningen revolterade mot sin kapten och tog kontroll över ett fartyg var mycket ovanligt.

Myteristerna på Bounty visste att de hade gjort sig skyldiga till ett allvarligt brott. Något annat straff än döden var inte att vänta om de togs till fånga. Därför seglade de iväg för att söka en undangömd fristad där de skulle kunna leva oupptäckta. Först slog de sig ner på ön Tubuai, men efter strider med lokalbefolkningen tvingades de återvända till Tahiti. Hälften av besättningen beslöt sig för att stanna kvar där, trots risken att bli upptäckta.

Fletcher Christian och hans närmaste män tog i stället med sig ett tjugotal polynesier – både män och kvinnor – och gav sig av på nytt för att söka efter en permanent boplats.

Satte eld på Bounty

Till slut kom de till den obebodda ön Pitcairn, i södra Stilla havet, 220 mil sydöst om Tahiti. Ön erbjöd ett ensligt och ostört boende, med bördig jord och varmt klimat. Besättningen tog i land sina tillhörigheter och satte sedan eld på Bounty, eftersom de fruktade att någon förbipasserande skulle få syn på skeppet.

1791 skickade också brittiska flottan ut ett fartyg för att leta efter myteristerna. Efter flera månaders sökande hittade de till slut de 14 män som gömt sig på Tahiti. Men kolonin på Pitcairn upptäckte de aldrig. Det skulle ta tjugo år innan någon utomstående hittade dem.

För de infångade myteristerna väntade vitt skilda öden. Fyra av dem drunk­nade när deras fartyg sjönk på väg tillbaka till England. Fyra andra frigavs efter att kapten Bligh vittnat till deras fördel. Tre dömdes men benådades medan tre slutligen dömdes till döden genom hängning.

De myterister som levde vidare på Pitcairn fick dock aldrig uppleva den paradistillvaro de hoppats på. Först gjorde de tahitiska männen som följt med till Pitcairn uppror, eftersom de behandlades som slavar. Sedan uppstod konflikter om kvinnorna. Bråken ledde till flera blodiga uppgörelser där samtliga tahitiska män och fem myterister dödades, bland andra Fletcher Christian själv.

Tillverkade egen sprit

Ytterligare problem uppstod när skotten William McCoy – som arbetat på en spritfabrik – upptäckte att man kunde utvinna alkohol ur en lokal växt. Flera av invånarna började dricka för mycket och nya bråk uppstod. McCoy tog senare livet av sig medan en annan av myteristerna dödades i ett slagsmål.

Tio år efter ankomsten till Pitcairn återstod det bara en enda överlevare från Bounty, John Adams. När ett amerikanskt fartyg ”upptäckte” Pitcairn 1808 levde han ensam tillsammans med nio tahitiska kvinnor och 23 barn.

1814 kom två brittiska fartyg till ön. Nyheten om Bountys öde väckte stor uppståndelse i Storbritannien. Att ställa John Adams inför rätta var inte längre aktuellt, i stället såg man nu bosättningen som en tillgång i kampen om herraväldet över Söderhavet. Brittiska flottan började göra regelbundna besök på ön och lämnade mat, kläder och böcker till invånarna.

1829 dog också John Adams. Men på Pitcairn lever myteristernas ättlingar vidare och vid inloppet till öns hamn kan man ännu skymta resterna av Bountys vrak nere på havsbotten.