Mordet på Gustav III

I mars 1792 mördades Gustav III, troligen av Jacob Johan Anckarström. Men den före detta kaptenen var inte ensam om dådet. De verkliga hjärnorna bakom attentatet var en hemlig grupp av adelsmän som ville införa ett friare statsskick i Sverige.

Text: Åke Persson

Om Jacob Johan Anckarström levt i dag skulle han utan tvekan ha passat in i polisens gärningsmannaprofil över en typisk mördare. Anckarströms far var överstelöjtnant och gav sin son en sträng uppfostran. Detta gjorde sonen till en känslokall ensamvarg som ofta hamnade i bråk.
Anckarström försökte först göra karriär inom det militära, men sa upp sig och blev sedan jordbrukare. Efter att ha blivit osams med några grannar gav han även upp lantbrukarlivet och flyttade till Stockholm.

Skyllde motgångar på kungen

Föga förvånande kände sig Anckarström misslyckad – och han skyllde alla sina personliga motgångar på Gustav III. Särskilt drabbad tyckte han sig vara av de ständiga skattehöjningarna. Dessa skulle bekosta kriget mot Ryssland och satsningarna på det svenska kulturlivet, men slog hårt mot den redan fattiga befolkningen.

Dessutom var Anckarström upprörd över att kungen drivit igenom en grundlagsändring 1789. Ändringen innebar att det i fortsättningen var Gustav III ensam som styrde Sverige. Samtidigt florerade franska revolutionens idéer om frihet, jämlikhet och broderskap. Enligt dessa tankegångar var det tillåtet för medborgarna, till och med en plikt, att göra sig av med kungliga tyranner.
I Anckarströms huvud började en plan ta form: han skulle mörda kungen.

Men den före detta kaptenen var inte den ende som önskade livet ur monarken. En grupp adelsmän planerade också att döda Gustav III och sedan införa ett friare statsskick i Sverige.

Strax före jul 1791 fick Anckarström kontakt med två unga grevar som ingick i den hemliga gruppen av konspirerande adelsmän. De hette Clas Horn och Adolf Ribbing. När Anckarström berättade att han ville ta livet av Gustav III var grevarna genast med på noterna.
Trion gjorde under vintern 1792 flera misslyckade försök att närma sig kungen för att likvidera honom. Först den 16 mars infann sig det perfekta tillfället: maskeradbalen på Operan i Stockholm.

Beväpnade sig med pistoler

Konspiratörerna förberedde sig noga. Anckarström beväpnade sig med två pistoler och en kniv. Sedan tog han på sig en svart mask och gick till operahuset tillsammans med Horn och Ribbing. Där mötte de ytterligare minst 13 deltagare i konspirationen, samtliga iförda masker och klädda i svarta kappor.
På andra håll i staden väntade de övriga konspiratörerna på budskapet att kungen dödats, för att sedan sätta planen på en statskupp i verket.
Gustav III hade kommit till Operan tidigare på kvällen och ätit middag i sin privata våning. Under måltiden hade han fått ett brev från en av de sammansvurna som ångrat sig och ville varna kungen för att hans liv var i fara.

Men Gustav III hade fått mängder av liknande varningar tidigare, utan att någonting hade hänt. Så kungen struntade i brevet och tog på sig en mask som var så liten att alla kunde se vem som dolde sig bakom den. Sedan gick han ner i salen där maskeraden hölls.

Festen gick nu på högvarv. Orkestern spelade och på scenen uppfördes en långdans. Det var därför få i den fullpackade salongen som la märke till de 16 svartklädda männen som omringade Gustav III.

»Godafton vackra mask»

Plötsligt tilltalade en av männen kungen på franska: ”Godafton vackra mask.” Sedan smällde ett skott. Kungen ropade ”jag är sårad”, också på franska, som var det språk man talade vid hovet på den här tiden.

Kungen hade blivit träffad i vänster sida av ryggen. Till attentatsmännens stora förvåning höll han sig dock upprätt. De sammansvurna försökte då skapa panik genom att skrika ”elden är lös”, denna gång på svenska, och störtade mot dörrarna men möttes av soldater med dragna bajonetter. När sedan Stockholms polismästare Henric Liljensparre anlände i egen hög person och tog kommandot på brottsplatsen kom den planerade statskuppen definitivt av sig.
Den mycket effektive Liljensparre tvingade alla närvarande att lätta på maskerna och säga sina namn innan de fick lämna operahuset.

Kände igen pistolerna

Därefter lät han en polisman gå runt till Stockholms vapensmeder och visa dem de pistoler som gärningsmannen hade kastat ifrån sig på golvet efter skottet. En av vapensmederna kände igen pistolerna som Anckarströms. Redan dagen efter skottet på maskeradbalen kunde han därför gripas av polisen.

Samtidigt lyckades Liljensparres män spåra det varningsbrev som kungen fått strax innan attentatet. Det hade skickats av en officer som hette Liljehorn. Han erkände genast sin inblandning i dådet och pekade ut flera av sina medbrottslingar, som i sin tur angav andra. Till slut hade polisen fått ihop en lista på över 100 namn.

Medan allt detta utspelade sig låg den sårade kungen i sin säng på slottet. Till en början trodde man att han skulle tillfriskna. Men efter någon vecka tillstötte blodförgiftning och lunginflammation.
Tillståndet blev allt allvarligare och på förmiddagen den 29 mars, knappt två veckor efter skottet på maskeradbalen, avled Gustav III.

Stoppade polisutredningen

Hertig Karl, den döde kungens bror, tog tills vidare över styret av Sverige. En av hans första åtgärder var att stoppa polisutredningen och sedan mildra straffen för de flesta av konspiratörerna. Detta har fått många att tro att hertigen, som senare skulle bli kung under namnet Karl XIII, på något sätt var delaktig i komplotten.

Men för Anckarström erbjöds ingen nåd. Han dömdes till lagens strängaste straff. Först blev han piskad offentligt tre dagar i rad på olika torg i Stockholm. Sedan forslades den illa medfarne kungamördaren i en öppen vagn till galgbacken utanför Skanstull.
Där högg bödeln och hans drängar av honom huvudet och högra handen. Sedan styckades Anckarströms kropp i flera delar och spikades upp till allmän beskådan.