Midsommarkrisen 1941

I juni 1941 anföll Nazi­tysklands styrkor Sovjet­unionen. Samtidigt krävde tyskarna att få transportera 15 000 be­väpnade soldater tvärs genom Sverige. Till slut godkändes kravet – ett beslut som har fått utstå hård kritik.

Text: Sara Griberg

Det är midsommarafton 1941. De flesta av medlemmarna i Sveriges regering hade säkert helst av allt velat duka upp sill och potatis i sina sommarstugor. Istället har de blivit tvungna att samlas till ett krismöte.

En dag tidigare har Nazityskland anfallit Sovjetunionen och nu har tyskarna bett Sverige om hjälp. De kräver att få flytta en division soldater från det ockuperade Norge till Finland. Transporten ska gå över svenskt territorium och genomföras med svenska tåg.

Frågan är ytterst känslig. Sverige har förklarat sig neutralt i kriget. Om regeringen säger ja till transiteringen innebär det ett klart brott mot Sveriges neutralitet. Står man i stället fast vid sitt oberoende och säger nej till kraven vet ingen vad som kommer att hända. Risken för en tysk invasion är stor.

Hitler bröt pakten

Tyskland hade vid den här tiden haft stora framgångar i kriget. Merparten av Västeuropa var ockuperat, inklusive Sveriges grannländer Norge och Danmark. Nu hade Hitler brutit pakten han slutit med Stalin två år tidigare. Invasionen av Sovjetunionen inleddes klockan 03.05 den 22 juni och har gått till historien som operation Barbarossa.

Kvällen före anfallet hade Sveriges statsminister Per Albin Hansson bjudit hem några herrar för att spela bridge och dricka groggar. Bland gästerna fanns utrikesminister Christian Günther. Det blev en glad kväll och statsministern kom inte i säng förrän klockan två på natten. Några timmar senare väcktes han av ett telefonsamtal från Utrikesdepartementet och fick veta att Tyskland inlett anfallet på östfronten.

Samma morgon fick utrikesminister Günther besök av Hitlers speciella sändebud Karl Schnurre. Han lämnade över en kravlista med fem punkter, varav den första var den viktigaste: Den tyska 163:e infanteridivisionen skulle transporteras på svensk järnväg från Norge till finska gränsen. Förbandet kallades Engelbrechtdivisionen efter sin befälhavare general Erwin Engelbrecht.

Visade »uttalad förståelse»

Günther tillhörde inget politiskt parti utan hade utsetts till utrikesminister på grund av sin långa erfarenhet som diplomat. Vid flera tillfällen hade han visat sig vara beredd att gå tyskarna till mötes för att hålla Sverige utanför kriget. Enligt Schnurre visade Günther även nu ”en uttalad förståelse för samtliga tyska militära önskemål”. Problemet för Günther var att få resten av regeringen med sig. Han valde att söka stöd hos kungen och gav sig därför genast iväg till slottet. Klockan 10.30 kallades även statsministern till mötet med Gustaf V.

Kungen, som under de senaste decennierna inte lagt sig i politiken särskilt ofta, tyckte nu att regeringen skulle godkänna det tyska kravet. Han ville inte riskera en konflikt med Tyskland. Annars skulle han överväga att avgå. Exakt hur kungens ord föll är en omdiskuterad fråga. Klart är dock att Per Albin Hansson valde att tolka det som att kungen hotade med att abdikera om inte regeringen gick med på tyskarnas krav.

Socialdemokraten Per Albin Hansson hade blivit statsminister 1932. I början av andra världskriget hade han bildat en ny regering där representanter från Socialdemokraterna, Bondeförbundet, Folkpartiet och Högern ingick. Tanken med samlingsregeringen var att lägga inrikespolitiska oenigheter åt sidan och istället samverka för landets bästa.

Bondeförbundarna och högern tyckte att man skulle säga ja till Tysklands krav. Det var känt att Finland skulle gå med i kriget mot Sovjet på tyskarnas sida. De såg det som Sveriges plikt att hjälpa det finska broderfolket. Många konservativa såg dessutom kommunismen som ett allvarligare hot än nazismen. Flera socialdemokrater och folkpartister menade tvärtom att man borde avvisa de tyska kraven. Socialdemokraten Ernst Wigforss ansåg att det var bättre att ta risken att bli ockuperade än att ge efter för nazisternas krav. ”Vi bör böja oss blott för våld och på det sättet rädda vår moral”. Hans partikamrat, försvarsminister Per Edvin Sköld, höll med. ”Man ska ej godvilligt göra sig till träl, då gör man slut på sin moral. Bättre är, att vi gör motstånd.”

Godkände tyskarnas krav

Per Albin Hansson tog inte öppet ställning varken för eller emot. I rådande läge ville han inte riskera att kungen abdikerade eller att regeringen splittrades. Efter flera omröstningar i riksdagen godkände man till slut tyskarnas krav. Redan på midsommarafton hade emellertid utrikesminister Günther ”i förtrolighet” meddelat tyskarna att de kunde räkna med ett ja. När det formella beslutet meddelades på eftermiddagen den 25 juni hade järnvägsvagnarna redan börjat rulla mot den svenska gränsen.

Det första tåget avgick från Charlottenberg i Norge tidigt på morgonen den 25 juni och transporterna pågick till den 12 juli. Inte mindre än 105 svenska tåg fraktade 14 712 tyska soldater och officerare, alla beväpnade, till Haparanda vid finska gränsen. Omkring 15 000 svenska soldater kallades in för att bevaka transiteringen.

En av de svenska officerare som följde med transporten skriver i en rapport: ”Överallt vinkade folk och önskade de tyska trupperna lycklig resa. På en station bjöds till och med soldaterna på frukt och choklad.”

Pressen fick instruktioner att ligga lågt med bevakningen, ett råd som de flesta lydde. En av få som opponerade sig var den hängivne antinazisten Torgny Segerstedt. Han skrev: ”Sverige har låtit sin neutralitetspolitik fara. Den var redan förut ganska skamfilad. Nu har den definitivt kastats överbord ”.

I slutet av kriget stod det klart för de flesta att tyskarna skulle förlora. Då svängde också den svenska opinionen och blev mer kritisk till de eftergifter som Sverige hade gjort.

Beslutet att låta beväpnade tyska soldater resa genom Sverige har i efterhand blivit en pinsam episod som ingen velat ta på sig skulden för. Vad gäller kungens inblandning så hävdade Gustaf V efteråt att han inte alls hade hotat med att abdikera, även om Per Albin Hansson valde att tolka det så.

Läs mer: Heder och Samvete – Sverige och andra världskriget av Maria-Pia Boëthius (1991)