Michail Gorbatjov

Genom sina reformer banade han väg för den östeuropeiska kommunismens sammanbrott och Berlinmurens fall. Det gjorde honom populär i omvärlden och 1990 fick han Nobels fredspris. Men hemma i Ryssland kritiserades Gorbatjov som ansvarig för Sovjet­unionens upplösning.

Text: Anna Larsdotter

Den 31 december 1991 upplöstes Sovjetunionen. Sex dagar tidigare hade statsbildningens siste ledare, Michail Gorbatjov, tvingats lämna sin post.
Det var han som med sin politik hade satt igång det historiska jordskred som ledde till Sovjetunionens fall och rivningen av Berlinmuren. Gorbatjov ville reformera kommunismen och öppna Sovjet mot omvärlden. Men han var inte beredd på att konsekvenserna skulle bli så stora.

Gorbatjov hade ägnat hela sitt vuxna liv åt politiken. När han som 54-åring blev rekordung generalsekreterare för Sovjetunionens kommunistparti inskränkte sig hans erfarenhet av vanligt arbete till en kort tid som traktorförare i ungdomen. Efter skolan hade han jobbat på en maskinstation som servade kollektivjordbruken, de så kallade kolchoserna.

Fick utmärkelse som 17-åring

Under tiden på maskinstationen belönades han som 17-åring med utmärkelsen ”Röda fanans arbetsorden”. Aldrig tidigare hade en så pass ung person fått den statusfyllda orden. Därefter flyttade Gorbatjov till Moskva, började studera juridik och inledde sin snabba karriär inom det sovjetiska kommunistpartiet.
När Michail Gorbatjov föddes 1931 hade Sovjetunionen formellt existerat i nio år. Josef Stalin hade varit dess diktator sedan 1929 och påbörjat en brutal omdaning av det sovjetiska samhället. De som inte tyckte som han skickades till arbetsläger eller avrättades.

Ett storskaligt industribyggande hade också inletts, liksom förstatligandet av böndernas gårdar. Michail Gorbatjovs farfar Andrej, som var en engagerad Stalinanhängare, hade grundat en kolchos där han själv var ordförande. Gorbatjovs far hade också gott anseende inom partiet och ett statusfyllt jobb på en maskinstation.
Som lojala kommunister klarade sig familjen Gorbatjov i stort sett undan de omfattande utrensningar av oliktänkande som ägde rum under 1930-talet, även om Michail Gorbatjovs farfar under en tid satt fängslad på oklara grunder. I skolan skrev Michail en tidstypisk uppsats med titeln ”Stalin är vårt lands ära, Stalin är ungdomen”.
Familjen Gorbatjovs hemby Privolnye ligger på den bördiga slätten mellan Svarta havet och Kaspiska havet i södra Ryssland. Därifrån flyttade den 19-årige Michail år 1950 till maktens centrum, Moskva, huvudstaden som så sakta höll på att byggas upp igen efter kriget. Det var tyska krigsfångar och ryska lägerfångar som stod för grovarbetet.

Examen med högsta betyg

Den tidigare mönsterarbetaren Gorbatjov blev nu mönsterstudent och tog examen med högsta betyg. 1953 gifte han sig med Raisa Titarenko, som studerade marxistisk filosofi och sociologi. 1957 fick de dottern Irina. De hade då återvänt till Gorbatjovs hemregion, Stavropol, där Michail Gorbatjovs första uppgift som partiarbetare blev att övervaka den kommunistiska moralen hos Stavropols ungdomar.

Karriärklättringen fortsatte med en examen i agronomi, något som kom väl till pass när Gorbatjov utnämndes till förstesekreterare i jordbruksregionen Stavropol. Han var det nya stjärnskottet på det sovjetiska kommunistpartiets himmel. Ung, charmig, gift med en intellektuell kvinna, expert på både juridik och jordbruk och utan plumpar i säkerhetstjänsten KGB:s register.

Tillträde till Kremls innersta

Snart hade Gorbatjov tillträde till Kremls innersta rum. Att hans jordbruksreformer inte gav speciellt gott resultat hindrade inte hans befordringsgång. Partilojalitet var oftast viktigare än resultat i det gamla Sovjet.
När Sovjetunionens ledare Leonid Brezjnev dog 1982 fick Gorbatjov en viktig roll som efterträdaren Jurij Andropovs närmaste medarbetare. Gorbatjov hjälpte den nye generalsekreteraren att rensa upp bland korrupta och inkompetenta byråkrater. Han skrev också tal och gick på möten i den allt sjukligare Andropovs ställe. Man kan säga att Gorbatjov redan nu inledde arbetet med den perestrojka, nydaning, som snart skulle bli hans viktigaste bidrag till världshistorien.

Ålderstigna män vid rodret

Sovjetunionen hade en tradition av ålderstigna män vid rodret. När Konstantin Tjernenko efterträdde Andropov 1984 var han 72 år och sjuklig. Som närmaste män hade Tjernenko en 75-årig utrikesminister, en 79-årig premiärminister och en 83-årig vicepresident. Inte konstigt att västländernas ledare log i mjugg och förklarade att Sovjetunionen på alla sätt spelat ut sin roll.

Att Gorbatjov var ung, 54 år, var alltså en viktig faktor när han utsågs till Tjernenkos efterträdare, och han skulle inte behöva vänta länge innan han nådde den yttersta toppen. Tjernenko hann nämligen bara sitta ett år vid makten innan han avled.
Några timmar efter dödsbeskedet utropade centralkommittén den populäre Gorbatjov till ny generalsekreterare. Både inom landet och internationellt satte man stort hopp till ”Gorby”, som han kallades i den västerländska pressen.
Och han såg ut att infria förväntningarna. Politiska fångar släpptes fria, människor kunde åter utöva sin religion och sovjetmedborgarna fick större makt över sin ekonomi. Kriget i Afghanistan avslutades. I enlighet med begreppet glasnost – öppenhet – fick press och tv en självständigare ställning gentemot staten.

Östblocket var i gungning

Hela östblocket var i gungning vid den här tiden. Gorbatjov lät ledarna för de andra kommuniststaterna förstå att han inte tänkte skicka militär hjälp för att hålla dem kvar vid makten.
I november 1989 tog de östtyska myndigheterna det historiska beslutet att öppna muren mellan Öst- och Västberlin. Ett år senare tilldelades Michail Gorbatjov Nobels fredspris för sitt reformarbete.
Omvärlden betraktade honom som en hjälte. Han hade bidragit till att Sovjet­unionen blivit mer demokratiskt och till att den tyska återföreningen kunde äga rum 1990. Dessutom hade han minskat krigshotet i världen genom att närma sig USA och ta initiativ till nedrustning.

I Sovjetunionen var dock synen på ”Gorby” en annan. Stenen var satt i rullning och många ville se fler och snabbare reformer. Bland dem fanns Boris Jeltsin (1931–2007), som blev Gorbatjovs viktigaste utmanare. Andra var rädda för unionens och det kommunistiska samhällets upplösning. De ville ha allt kvar vid det gamla.
Gorbatjov insåg att han höll på att tappa kontrollen över situationen. Han började backa från sina utfästelser om ekonomisk förändring och försökte stärka sin egen makt. Visst hade han velat skapa ett nytt slags samhälle, med inslag av marknadstänkande och demokrati. Men i grunden var han fortfarande kommunist. Han ville ha reformer, inte revolution.

Gorbatjovs stjärna dalade, medan Jeltsins steg. Den senare hade i juni 1991 valts till president i republiken Ryssland och hade stort folkligt stöd. Jeltsin stoppade samma år ett kuppförsök mot Gorbatjov, då konservativa sovjetkommunister desperat försökte återta makten. Därefter manövrerade Jeltsin ut sin konkurrent, tvingade honom att förbjuda det kommunistiska partiet och lade grunden till OSS, Oberoende staters samvälde.

Gorbatjov var nu en president utan rike. Han gav upp. När han fem år senare ställde upp i det ryska presidentvalet fick han bara en procent av rösterna.
Helt och hållet har han dock inte lämnat den politiska arenan. Sedan 2007 är Michail Gorbatjov ledare för ett socialdemokratiskt parti i Ryssland. Han är också verksam i sin egen skapelse The Gorbachev Foundation, en internationell stiftelse som ägnar sig åt politisk analys och utveckling.

Läs mer: A Failed Empire: The Soviet Union in the Cold War from Stalin to Gorbachev (2007) av Vladislav Zubok; Gorbachev: Man of the Twentieth Century? (2008) av Mark Sandle