Margaret Thatcher

Nu kommer filmen om Margaret Thatcher, en av 1900-talets mest kontroversiella politiker. De som drog nytta av 1980-talets hårdhänta reformer gillade henne. För många andra blev hon ett hatobjekt.

Text: Ulf Persson

Natten till den 12 oktober 1984 hade lugnet lagt sig över den engelska badorten Brighton. Sommargästerna hade åkt hem för länge sedan. I stället var staden fylld av ministrar och andra toppolitiker med anledning av Torypartiets kongress. Huvudperson var givetvis partiledaren, premiärminister Margaret Thatcher. Trots att klockan närmade sig tre på natten var hon fortfarande vaken i sin hotellsvit och förberedde det tal hon skulle hålla följande dag. Hon hade vant sig vid fyra timmars sömn per natt – mer behövdes inte.

Plötsligt bröts tystnaden av en våldsam explosion. Hela hotellet skakade. Sten och murbruk flög omkring i luften. Delar av byggnaden rasade samman. Men Thatcher var oskadd. Hon bytte kläder och eskorterades sedan till den lokala polisstationen tillsammans med sin man. Till media sa hon att partikongressen skulle fortsätta som planerat. Nästa förmiddag höll hon sitt tal, men med vissa ändringar.

”Attacken har misslyckats. Alla försök att förstöra demokratin genom terrorism kommer att misslyckas”, sa hon.

Uppträdde beslutsamt

Margaret Thatcher hade överlevt en av de värsta terroristattackerna i Storbritanniens historia. Fem personer omkom och ett trettiotal skadades av bomben, som hade placerats i ett av hotellrummen av nordirländska IRA. Genom sitt orädda agerande stärktes bilden av premiärministern som ytterst beslutsam och principfast.

Hon föddes som Margaret Roberts den 13 oktober 1925 i den lilla staden Grantham på engelska landsbygden. Pappan var framgångsrik specerihandlare och senare borgmästare.

Margaret Thatcher blev den sista av Storbritanniens premiärministrar som växte upp före och under andra världskriget. Hon glömde aldrig de umbäranden befolkningen utsattes för när bomberna föll över London och andra städer. Tankarna på Storbritanniens heroiska kamp mot Hitler fyllde henne med stolthet. Inte oväntat var Thatchers stora politiska idol Winston Churchill.

I början av 1940-talet studerade hon kemi vid universitetet i Oxford. Där engagerade sig Margaret politiskt, och karriären börjar så smått skjuta fart. Hon träffade Denis Thatcher, en tio år äldre affärsman som imponerade på Margaret med sin snabba bil och världsvana attityd. De träffades ofta, dock inte på lördagar. Då spelade han rugby och hon ägnade sig åt politik. 1951 gifte de sig och hon påbörjade studier i juridik. 1953 fick de tvillingarna Mark och Carol.

Invald som småbarnsmamma

Man skulle kunna tro att det som ung tvåbarnsmor på 1950-talet var svårt att helhjärtat satsa på en politisk karriär och dessutom studera. Men Margaret hade inga planer på att bli hemmafru. I sina memoarer skriver hon: ”Även om hemmet alltid borde vara centrum i ens liv så ska det inte utgöra gränsen för ens ambitioner.” Efter flera misslyckade försök blev hon 1959 invald i det engelska underhuset. Då var hon 34 år.

Var mån om sin image

I början av sextiotalet började hon skapa sin image. Bland annat anlade hon då sin karakteristiska frisyr. Hon fick också träning i konsten att tala. En av dem som hjälpte henne var skådespelaren Laurence Olivier. 1975 bestämde sig Thatcher för att utmana Ted Heath som ledare för det konservativa Torypartiet. Med viss vånda sökte hon upp Heath på hans kontor och berättade att hon bestämt sig för att bli hans motkandidat. Hon bemöttes med en axelryckning och ett närmast ointresserat ”Om du måste” från Heath.

Maktkampen hade börjat. Den slutade med en övertygande seger för Thatcher. I februari 1975 blev hon partiets första kvinnliga ledare. Fyra år senare utsågs Thatcher till Storbritanniens första kvinnliga premiärminister. Hon ställdes genast inför gigantiska utmaningar. Storbritannien plågades av hög inflation och ännu högre arbetslöshet. Industrin var gammalmodig och ineffektiv. Hon kände sig upprymd inför uppgiften. När politikerkarriären så småningom var slut sa hon med en suck: ”Oh, jag önskar jag kunde göra allt det där igen!”

Utmanade fackförbunden

Margaret Thatcher var, för att uttrycka sig milt, inte nostalgiskt lagd. Ansåg hon att det behövdes kraftfulla åtgärder för att få det ekonomiskt svaga Storbritannien på fötter, så fanns ingen pardon. Som övertygad antisocialist utmanade hon de starka fackförbunden och ett social­bidragssystem som, enligt Thatcher, upp­muntrade till lättja och fusk. Lösningen blev sociala nedskärningar och privatiseringar. Så småningom fick politiken ett eget namn: thatcherism.

Som konservativ moralist värnade Thatcher om den traditionella kärnfamiljen. Hon ville göra det svårare att ta ut skilsmässa och hade – sin egen karriär till trots – inget till övers för kvinnorörelsen. Talet om individens frihet och plikt var thatcherismens mantra. Folk måste ta ansvar för sina liv och absolut inte lita på socialhjälp. Det måste också löna sig att anstränga sig, det måste löna sig att jobba.

Samma moraliska inställning gällde även på det internationella planet. Thatcher var en övertygad motståndare till kommunismen och statsskicket i Sovjetunionen. Hon tvekade inte heller att säga det offentligt. Sovjet svarade med att mynta begreppet ”Järnladyn”. Men hon besökte landet flera gånger, gillade människorna och fick ett gott förhållande till dess siste ledare, Michail Gorbatjov. Bland sina internationella kolleger tyckte hon bäst om Ronald Reagan. Hon uppskattade hans charm och humor – men också hans politik. De fann varandra så till den grad att de började kalla varandra vid förnamn.

Krig mot Argentina

Falklandskriget blev dock den internationellt mest betydelsefulla händelsen för Margaret Thatcher. I april 1982 gick Argentina till attack mot den brittiska ögruppen i Sydatlanten. Thatchers regering svarade med att skicka dit en flottstyrka och 5 000 brittiska soldater landsteg på ögruppen. En månad senare tvingades de argentinska trupperna kapitulera. För den brittiska regeringens del var det korta och framgångsrika kriget en stor prestigeseger.

Thatcher väckte också synnerligen starka känslor i hemlandet – av både kärlek och hat. Bombattentatet i Brighton 1984 var inte det enda terrorattentatet som IRA riktade mot henne, även om det var det allvarligaste. I ett berömt pressmeddelande skrev organisationen: ”I dag hade vi otur. Men kom ihåg, vi behöver bara ha turen med oss en gång; ni måste ha tur varje gång.”

Men Thatcher klarade sig. Hon blev omvald två gånger och var premiärminister i sammanlagt elva och ett halvt år, vilket då var rekord. Den 28 november 1990 lämnade hon över Downing Street till partikollegan John Major. En epok var slut.

I sina memoarer visar hon ingen falsk blygsamhet vad gäller sin egen insats: ”Jag hade varit rätt person på rätt plats i rätt ögonblick!”

LÄS MER: The Iron Lady (2003) av John Campbell