Mae West

Mae West slog igenom under 1930-talets depression i USA. Med sin sexiga framtoning och sina fräcka oneliners utmanade hon dåtidens normer. Mae West är först ut i vår nya serie om klassiska filmstjärnor.

Text: Sara Griberg

Mae West slog igenom på vita duken 1932 i en biroll i filmen Natt efter natt. Halvvägs in i storyn gör hon entré på en fashionabel nattklubb, omgiven av en svärm uppvaktande herrar. En garderobsflicka som beundrar hennes uppenbarelse utbrister: ”Goodness, what lovely diamonds!”, varpå Mae West avfyrar ett leende och svarar ”Goodness had nothin’ to do with it, dearie”. Den här typen av ordlekar var typiska för den slagkraftiga citatmaskinen Mae West.
Redan i sin filmdebut etablerade hon alltså den image som hon såg till att upprätthålla livet ut: den utmanande vampen som vällustigt lever ut sin sexualitet och utnyttjar sin dragningskraft på män för sina egna syften – och dessutom verkar njuta av leken.

Debuterade som femåring

Mae West hade debuterat som artist redan som femåring och skulle snart fylla 40 när hon kom till Hollywood. Född 1892 i enkla emigrantkretsar i Brooklyn hade hon – ivrigt påhejad av sin tyskfödda mamma – arbetat sig upp på New Yorks varietéscener.
De ämnen som fascinerade henne, till exempel sexuell frigjordhet och homosexualitet (som var kriminellt i USA på den tiden), förekom inte inom den befintliga dramatiken. Därför hade hon själv börjat skriva manus, och producera sina egna föreställningar.

Flera av pjäserna, med titlar som Sex och Pleasure man, orsakade skandal och stoppades på Broadway. En hel danstrupp bestående av män i kvinnokläder och Mae West själv arresterades för att ha ”korrumperat ungdomsmoralen”. Den uppmärksamhet detta fick i pressen lärde West att all publicitet är bra publicitet: ”Jag älskar censur – jag har tjänat en förmögenhet på den.”

Fick spela huvudrollen

Efter den framgångsrika debuten 1932 lät filmbolaget Paramount Mae West spela huvudrollen i en film baserad på en av hennes tidigare teatersuccéer.
Filmen, She done him wrong, handlar om en prostituerad under 1890-talet, en tidsperiod som Mae West gärna återkom till. Hon tyckte nämligen att den tidens korsettmode var det som bäst klädde hennes fylliga figur.

I filmen, som i Sverige fick titeln Lady Lou, spelas den manliga huvudrollen av Cary Grant, som då var tolv år yngre än sin motspelerska.
”Mae West är lika hett nyhetsstoff som Hitler”, skrev nöjestidningen Variety efter premiären 1933. Frågan är om hon inte till och med var hetare än Hitler. Amerikanerna gick i alla fall man ur huse för att se den frispråkiga stjärnan. Många beundrade henne för att hon öppet sade och gjorde vad andra bara tänkte och önskade att de vågade göra.
Andra blev enbart chockerade över den i deras ögon vulgära mansslukerskan.

Filmen blev hur som helst en enorm kassasuccé och sägs ha räddat Paramount från en hotande konkurs. Genombrottet för Mae West sammanföll nämligen med trettiotalets depression, en ekonomisk nedgång som även drabbade stjärnfabriken i Hollywood.
Medan president Roosevelt lanserade krispaketet ”New Deal” för att få fart på nationens finanser, blev filmbolaget Paramounts räddning den yppiga blondinen som med sina tvetydiga, kvicka repliker fick publiken att vallfärda till biosalongerna över hela landet.

Krävde inflytande i filmerna

Mae West krävde i sina filmer att få inflytande över hela produktionen – från manus och repliker till kostymer och dekor – vilket var fullständigt unikt för en kvinnlig skådespelare på den tiden.
Men USA var uppenbarligen inte moget för hennes frispråkighet. Religiösa och konservativa krafter protesterade mot filmernas omoraliska budskap – där Mae West utmanade tidens normer för anständighet. 1934 började filmbolagen – enligt många som en direkt reaktion på Wests filmer – tillämpa en form av självcensur.

Förbud mot alltför naken hud

Regelverket, som användes fram till 1968, talade i detalj om vad som fick visas och inte visas i amerikansk film. Reglerna gällde allt från hur mycket naken hud som fick exponeras till förbud mot att ge en positiv bild av utomäktenskapliga förbindelser. Mae West försökte i det längsta förneka att censuren hämmade hennes karriär. Men faktum är att efterhand som fler och fler scener klipptes bort från hennes filmer blev de blev mer slätstrukna och publikintresset falnade.

Efter filmen The Heat’s On (1943), den första där hon inte alls fått vara med och skriva manus, drog sig Mae West tillbaka från Hollywood – med en rejäl förmögenhet.
Resten av sitt liv fortsatte hon att skriva och göra scenframträdanden i USA. Bland annat satte hon upp en egen pjäs om Katarina den stora, med sig själv i rollen som den självständiga och promiskuösa ryska kejsarinnan. På 1970-talet medverkade hon dock i ytterligare två filmer, i roller som en betydligt äldre – men alltjämt lika utmanande – vamp.

Mae West var alltid väldigt förtegen om sitt privatliv, med undantag för sådant som passade i den offentliga bilden hon skapat av sig själv. Det var till exempel ingen hemlighet att hon även i det privata hade många kärleksaffärer. Speciellt förtjust var hon i atletiska män och hon hade flera färgade älskare, under en tid när ”rasblandning” fortfarande var förbjudet i USA. På frågan om hon hade haft några lesbiska kärlekshistorier svarade stjärnan med en typisk Mae West-replik: ”Hur skulle jag hinna med det när det finns så många män?”

Alkoholiserad lillasyster

Vad hon däremot inte berättade var att hon lade ner stora summor på välgörenhet och att hon livet ut försörjde och tog hand om sin alkoholiserade lillasyster.
1980 drabbades Mae West av en stroke, och uppgav följande förklaring till sin sjukhusvistelse för nyfikna journalister: ”Jag skadades när jag föll ur sängen medan jag drömde om Burt Reynolds – men det var det värt!”
Fem månader senare var hon död.

Läs mer: Becoming Mae West av Emily Wortis Leider (1997)