Leni Riefenstahl

Leni Riefenstahl regisserade nazistiska propaganda­filmer och umgicks privat med Adolf Hitler, men hävdade efter kriget att hon aldrig varit nazist. Det gjorde den mångbegåvade tyskan till en av 1900-talets mest kontroversiella konstnärer.

Text: Tomas Blom

Den 8 september år 2002, bara ett par veckor efter sin etthundraförsta födelsedag, gick Leni Riefenstahl ur tiden. Under hela sitt långa liv hade hon förblivit en gåta för omvärlden. Många frågor är fortfarande obesvarade: Var hon Hitlers älskarinna? Var hon så otroligt naiv och omedveten att hon aldrig begrep att hennes världskända filmer gjorde effektiv propaganda för nazismen och Tredje riket? Blev hon, som hon själv envist påstod, ett offer för efterkrigstidens hämndlystnad och fördomar?

Begåvad och skrupelfri

Leni Riefenstahl var under alla förhållanden en märklig kvinna, egocentrisk, nyckfull, sexuellt frigjord, skrupelfri – och en unikt begåvad bildberättare. Hennes mest kända filmer, Viljans triumf (”Triumph des Willens”) och Olympia (filmen om Berlinolympiaden 1936) har av många betraktats som fullödiga konstverk, milstolpar i dokumentärfilmens utveckling.

I Hitlertyskland var hon en uppburen medlem av den nazistiska eliten, trots att hon aldrig gick med i partiet. Riefenstahl brukade skryta med att hon var en av de ytterst få personer som hade obegränsat tillträde till Führern.
När hon efter kriget anklagades för att ha nått sin framgång uteslutande genom nazikontakter, brukade hon hävda att hon själv var en världskänd danskonstnär och filmskådespelerska långt innan någon hört talas om Hitler eller Goebbels. Och det var inte alldeles osant.

Började som dansare

Leni Riefenstahl började sin bana som dansare, trots att pappan – som var VVS-entreprenör – upprepade gånger försökte få bort henne från den konstnärliga banan. Mamman stödde dock dotterns ambitioner och lät henne ta danslektioner i smyg. Den unga Leni koreograferade själv sina framträdanden och gjorde succé i Weimarrepublikens Berlin, där nöjeslivet präglades av dekadens och utlevelse – trots 1920-talets arbetslöshet och galopperande inflation. Men en knäskada satte stopp för hennes lovande karriär som dansare. Den okuvliga Leni Riefenstahl bestämde sig då för att i stället satsa på filmen, inspirerad av att ha sett en av regissören Arnold Fancks filmer.

Leni Riefenstahl spelade själv huvudrollen i sin regidebut Det blå ljuset, 1932.

Fanck var från början skidentusiast och hade uppfunnit en egen filmgenre, Bergfilme – alprullar skulle man kunna kalla dem. De spelades in i alpin miljö med ett minimum av handling men med storslagna vyer.
Filmerna krävde stor skicklighet i skidåkning och bergsklättring av sina skådespelare. Den atletiska Leni Riefenstahl skaffade sig snabbt de nödvändiga färdigheterna och hennes medverkan i filmer som Bergens hemlighet (”Der Heilige Berg”), Lavinen (”Die Weisse Hölle von Piz Palü”) och S.O.S. Eisberg gjorde henne till en välkänd och uppskattad skådespelerska på vita duken.

Lärde sig regissera

Men att klättra i berg var inte det enda hon lärde sig. Regissör Fanck hade – i likhet med de flesta i de filmteam där Riefenstahl ingick – blivit djupt betuttad i den vackra stjärnan. Franck hade därför inget emot att tillfredsställa hennes oändliga nyfikenhet på filmarbetets teknik och yrkeshemligheter, från val av objektiv och bländare till redigering.
Leni Riefenstahl skaffade sig med andra ord en förstklassig praktisk film­-utbildning som hon ganska snart började använda sig av som regissör. Hennes debutfilm, Det blå ljuset (”Das Blaue Licht”) från 1932, är en romantisk saga som sades bygga på en legend från bergskedjan Dolomiterna i Italien. Hon spelade själv huvudpersonen i filmen.

Riefenstahls regidebut blev belönad vid den första filmfestivalen i Venedig och uppskattades av många biobesökare. En av filmens stora beundrare hette Adolf Hitler. Vid den här tiden hade han på allvar påbörjat sin väg mot makten, och uppträdde flitigt som politisk talare.

Träffade Hitler

När Leni Riefenstahl bevittnat ett av hans framträdanden i Berlins sportpalats, tog hennes liv en ny riktning. Enligt egen utsago blev hon djupt berörd och skrev och bad att få träffa honom. Svar kom per omgående. Det visade sig att den filmintresserade Hitler noga följt Leni Riefenstahls karriär.

Det dröjde inte länge förrän han utsett henne till den som i fortsättningen skulle göra hans filmer och snart kom hon att höra till hans inre krets. Deras kontakt blev intensivare sedan Hitler som nyutnämnd rikskansler 1933 tagit makten i Tyskland. Leni Riefenstahl var en ofta sedd gäst hemma hos Führern. Men när han besökte hennes lägenhet i Berlin, väckte detta sådant uppseende bland grannarna att de i fortsättningen höll sig till diskretare miljöer.

Det skvallrades flitigt, men ingen vet om de någonsin var ett par. Om detta teg Leni Riefenstahl i hela sitt liv. Sannolikheten för att de hade en relation är dock liten, eftersom mycket tyder på att Hitler inte hade något sexliv alls, inte ens med sin livskamrat Eva Braun.

Riefenstahl kom att tillhöra den inre kretsen kring Führern, och hon utsågs till officiell filmare för Tredje riket. Bild: IBL, kolorering: Per Idborg.

Den formellt ansvarige för Nazitysklands filmproduktion var Hitlers propagandaminister Joseph Goebbels. Han såg på ett tidigt stadium till att film­branschen ”arifierades”. Både inhemska och utländska filmbolag tvingades göra sig av med judiska medarbetare. Följden blev en formlig utvandring av regissörer, skådespelare och manusförfattare.

Relationen mellan Goebbels och Leni Riefenstahl var i början vänligt neutral, men med tiden växte Goebbels avundsjuka på hennes privilegierade ställning hos Hitler. Goebbels hade räknat med att hans egna filmare skulle få i uppdrag att föreviga 1933 års partidagar i Nürnberg, men Hitler utsåg i stället Leni Riefenstahl till denna uppgift. Enligt vad hon senare berättade var detta både överraskande och ovälkommet, hon såg sig inte som någon dokumentärfilmare och ville helst fortsätta sin skådespelarkarriär.

Spelade in partifilm

Men Hitler envisades. Han ville att filmen skulle göras av en konstnär och inte en partiregissör, och med ett ganska litet filmteam och ett minimum av förberedelser genomfördes inspelningen av Der Sieg des Glaubens (”Trons seger”). Filmen togs först emot väl, men ett knappt år senare, 1934, drogs den tillbaka av Hitler. Därefter betraktades filmen som försvunnen, tills den på 1980-talet återfanns i dåvarande DDR:s filmarkiv.

Orsaken till Hitlers ogillande hade dock inget med Leni Riefenstahl att göra. Problemet var i stället att Hitlers partikollega Ernst Röhm förekom flitigt i denna film. Som chef för nazisternas väldiga privatarmé SA (Sturmabteilung) stod han nära Hitler i hierarkin och hade gjort sig allt mer oumbärlig. Men i juni 1934 genomförde Hitler en blodig utrensning av Röhm och andra SA-ledare, och såg även till att utplåna allt som kunde påminna om den forne bundsförvanten.

1934 års partidagar skulle givetvis också filmas och den här gången var Leni Riefenstahl bättre förberedd. Hon tilldelades enorma resurser av Hitler själv och skred till verket med ett team som bestod av nära två hundra medarbetare. Hennes kameror fanns överallt i den gamla medeltidsstaden Nürnberg, och på de väldiga arenor som härbärgerade massmöten och militäruppvisningar.

Efter sju dagars intensivt filmande drog sig Leni Riefenstahl tillbaka med 128 000 meter exponerad film och skapade den filmhistoriska milstolpe som Hitler själv hade döpt till Viljans triumf (”Triumph des Willens”). Den fick ett närmast extatiskt mottagande i Tyskland och belönades också med internationella priser. Därmed var Leni Riefenstahls position som Nazitysklands ledande regissör säkrad.

Skildrade olympiaden i Berlin

Hennes nästa stora uppdrag blev att göra film av Berlinolympiaden 1936. Resultatet blev Den stora olympiaden (”Olympia”), en film i två delar som skildrar det väldiga idrottsevenemanget med ett avancerat och konstnärligt genomarbetat bildspråk, delvis genomfört med filmtekniska innovationer som har bildat skola för allt sportreportage i bild.

Leni Riefenstahls huvudsakliga intresse under arbetet med filmen var inte resultat och rekord. Hon ville skildra den mänskliga kroppens skönhet i den yttersta fysiska ansträngningen, och hennes olympiadfilmer blev också mycket uppmärksammade och belönade.

När judeförföljelserna började på allvar i och med Kristallnatten 1938, befann sig Leni Riefenstahl i USA. Hon möttes av en oväntad och för henne själv obegriplig kyla från det amerikanska film­etablissemanget, som ju fått ta emot många judiska flyktingar från Hitlertyskland. Saken blev inte bättre av att hon envist vägrade tro på rapporterna från hemlandet; sådant kunde inte Hitler göra sig skyldig till, menade Riefenstahl.

Blev vittne till övergrepp

Strax efter krigsutbrottet i september 1939 befann sig Leni Riefenstahl vid den polska fronten tillsammans med ett filmteam. Omständigheterna är oklara, men mycket pekar på att hon fått i uppdrag av Hitler själv att dokumentera hans närvaro i kriget. Klart är i alla fall att hon och Hitler vid ett tillfälle samtidigt befann sig i den lilla polska byn Konskie.
Där, om inte förr, bör Leni Riefenstahl ha börjat begripa i vilka makters tjänst hon stod. Hon blev då nämligen vittne till en av andra världskrigets första tyska krigsförbrytelser, när tyska soldater mejade ner ett antal civila judar på öppen gata.

Ett foto från tillfället visar hennes ansikte förvridet av fasa, och hon anmälde genast händelsen till det tyska överkommandot, som försäkrade att brottet skulle beivras. Om så verkligen skedde är dock oklart. Till saken hör att Hitler omedelbart benådade dem som gjort sig skyldiga till liknande brott.

I den polska byn Konskie blev den chockade Leni Riefenstahl, inringad, vittne till tyska soldaters grymma krigsförbrytelser mot civila judar. Bild: IBL.

Karriären som krigskorrespondent blev kort. Under större delen av kriget vistades Leni Riefenstahl i det lugna Tyrolen. Där kämpade hon med att färdigställa Tiefland (”Låglandet”), en sedan länge planerad spelfilm med henne själv i huvudrollen.

Togs i förvar av de allierade

Efter de allierades seger i andra världskriget togs hon i förvar, först av amerikaner, sedan av fransmän. Hon hävdade hela tiden att hon varit en omedveten konstutövare som mer eller mindre tvingats att göra sina filmer på Hitlers order, och att det enda som någonsin intresserat henne var att skapa konst och skönhet.

Under resten av sitt långa liv kämpade Leni Riefenstahl för att vidmakthålla den bilden av sig själv. Fler och fler bevis som avslöjade hur djupt involverad hon varit i nazismens toppskikt lades fram. Hon försvarade sig dock envist med att hon aldrig varit partimedlem och att hon visserligen fascinerats av Hitler under det tidiga 30-talet, men att det var något hon hade gemensamt med stora delar av det övriga Europa.

Kanske hade hon kommit lättare undan om hon gjort avbön och avsvurit sig sin övertygelse. Men det skulle antagligen ha krossat hennes självbild och tvingat henne att i grunden omvärdera sin egen insats i filmkonstens historia. Och det klarade uppenbarligen den annars omvittnat modiga och kraftfulla Leni Riefenstahl inte av.

Läs mer: Leni Riefenstahl – filmskapare i Tredje rikets tjänst av Jürgen Trimborn (2005) ● Leni – The life and work of Leni Riefenstahl av Steven Bach (2008) ● The films of Leni Riefenstahl av David B Hinton (2000)