Konstantinopel

Konstantinopel var det bysantinska rikets huvudstad i tusen år, och förvaltade det kulturella arvet efter det romerska imperiet. När osmanska turkar intog staden 1453 sände det en chockvåg genom det kristna Europa.

Text: Magnus Västerbro

På kvällen den 29 maj 1453 föll till sist Konstantinopels murar. Stadens invånare hade stått emot en lång belägring och försvarat sig mot flera tidigare invasionsförsök, men denna gång var övermakten för stor.
De segerrusiga osmanska soldater som nu strömmade in såg fram emot att få plundra staden, som de trodde ruvade på omåttliga rikedomar.

Men enligt legenden ändrade sig deras härskare Mehmet II så snart han trädde in i den uråldriga metropolen. Det vackra Konstantinopel, som varit centrum för ett mäktigt kristet rike under mer än tusen år, skulle inte få förstöras i grunden. Han kallade därför tillbaka sina soldater, och satte stopp för skövlandet. Det var med både vördnad och vemod som Mehmet II såg sig omkring. Vid denna tidpunkt var Konstantinopel bara en skugga av sin forna storhet. Staden, som i dag heter Istanbul, grundades redan på 660-talet f Kr under det grekiska namnet Byzantion. Tack vare sitt strategiska läge vid Bosporen, mellan Svarta havet och Medelhavet, har staden alltid varit en betydelsefull handelsplats.

Döpte staden efter sig själv

Dess verkliga inträde i historien skedde på 300-talet e Kr. Då bestämde sig den romerske kejsaren Konstantin den store för att döpa om staden efter sig själv, och göra den till huvudstad i sitt vidsträckta imperium. Ett intensivt byggnadsarbete sattes igång. Sex år tog det att bygga den nya staden. Storslagna palats och akvedukter uppfördes. I all hast samlades marmorstatyer, dörrar och mosaiker in från tempel och byggnader runt om i riket och fördes till Konstantinopel.

Kejsaren gav generösa erbjudanden till dem som ville bygga nytt, och snart växte en helt ny metropol fram. Där fanns allt man kunde förvänta sig av det romerska rikets viktigaste stad – ett stort palats för kejsaren, en ny mötesplats för den romerska senaten och en jättelik arena för hästkapplöpning med plats för 100 000 åskådare.

Glansdagarna var förbi

På 300-talet var dock det romerska rikets glansdagar redan förbi. Snart trängde erövrare in i de delar av imperiet som senare blev Italien, Frankrike och Spanien. Men romarriket levde vidare i öster. För det var så invånarna i Konstantinopel och dess omgivningar fortsatte att se sig – de var romare. Senare tiders historiker talar istället om det bysantinska riket, men det skulle ha varit främmande för invånarna själva.

Samtidigt pågick ett antal förändringar som i grunden förvandlade väldet. För det första genomfördes ett religionsskifte där kristendomen ersatte de antika gudarna. Munkar och kloster blev också viktiga inslag i samhället. Så småningom ersattes även latinet av grekiska som rikets officiella språk.

Under århundraden dominerade det bysantinska riket östra Medelhavsområdet. På 1000-talet e Kr bodde cirka 500 000 personer i Konstantinopel. Men efter denna storhetstid började nedgången. 1204 intog riddare ur det fjärde korståget Konstantinopel, som ett led i en intern maktstrid, något som staden aldrig återhämtade sig från. När Mehmet II och hans soldater trängde in i staden tvåhundrafemtio år senare liknade den mest en samling byar, skyddade bakom de jättelika murarna.

Men Konstantinopel hade fortfarande en stor symbolisk betydelse, inte minst som länk till antiken. Traditioner och tänkande från det gamla Grekland och Rom hade hållits mer levande bland Konstantinopels lärda män än i Västeuropa.

Samtidigt bidrog det bysantinska rikets undergång indirekt till det kulturella uppsving som börjat ta fart i städer som Florens och Venedig. Många intellektuella flydde från Konstantinopel, och tog sin kunskap med sig västerut.

Slutpunkt för romarriket

Osmanernas erövring innebar dock en definitiv slutpunkt för det romerska rikets historia. För när Mehmet II:s trupper trängde in i staden mötte de också den siste romerske kejsaren – Konstantin XI Palaiologos. Han hade nämligen denna titel, som burits av regenten i Konstantinopel i obruten följd sedan Rom storhetstid över tusen år tidigare.

Det sista man såg av Roms siste kejsare var när han med svärdet i hand kastade sig ut på gatan för att jaga bort de främmande inkräktarna. Hans kropp återfanns aldrig.