Humphrey Bogart

Med sina cyniska hårdingar som under den sträva ytan besitter en omutlig moral kom han att bli en av filmhistoriens största ikoner. Men vägen till framgång var lång för »Bogie». Och just när han uppnått allt han kunnat önska led storyn obevekligt mot sitt slut.

Text: Sara Griberg

När privatdeckaren Sam Spade fyrar av ett av sina sällsynta leenden påminner han lite om ett rovdjur som visar tänderna. I läckert stukad filthatt och med uppfälld rockkrage är han lika stentufft skoningslös mot alla – poliser, förbrytare och den vackra kvinna som sökt hans hjälp.
Då det visar sig att kvinnan – som Spade blivit kär i – är i maskopi med bovarna lämnar han iskallt över henne till polisen, med en cynisk kommentar om att ”det är synd på en sådan vacker hals” om hon blir hängd.
Humphrey Bogart i rollen som Sam Spade i Riddarfalken från Malta (1941) är sinnebilden för den ensamma hjälten i 1940- och 50-talens film noir. En genre som skildrar en mörk, skugglik värld befolkad av illusionslösa existenser i lagens utkanter.

Slump avgjorde karriärvalet

När Bogart fick sitt genombrott som hårdkokt filmhjälte i Drömfabriken, som Hollywood brukar kallas, var han över 40 år och hade redan medverkat i ett trettiotal filmer.
Trots den långa startsträckan verkar det inte ha varit något medvetet val utan mer en slump som gjorde att han blev skådespelare.
Humphrey DeForest Bogart föddes i en välbärgad familj i New York 1899. Pappan var kirurg och mamman en framgångsrik illustratör.
Familjens plan var att Humphrey skulle bli läkare som sin far, men han hoppade av studierna och tog i stället värvning i flottan i slutet av första världskriget. Han deltog aldrig i några strider men det sägs att det var under den här tiden som han fick ärret på överläppen. Det påstås att skadan bidrog till hans karakteristiska leende, som bara består av en lätt lyftning av den strama överläppen.

Efter kriget fick Bogart jobb som kontorspojke hos en New Yorkproducent, där han så småningom blev erbjuden mindre roller i olika Broadwayuppsättningar. Det ena uppdraget ledde till det andra och Bogart fastnade för skådespelaryrket.
När ljudfilmen slog igenom behövdes nya filmskådespelare som lärt sig tala tydligt på teaterscenerna. Liksom många andra sökte sig Bogart därför till Hollywood där han från 1930 medverkade i en rad gangster- och västernfilmer.

Gjorde succé 1941

1941 gjorde Bogart succé både i filmen Sierra och John Hustons regidebut Riddarfalken från Malta. Sedan följde en rad av framgångsrika filmer som gjort honom till en av filmhistoriens stora ikoner.
Mest berömd är Casablanca (1942) som har kallats för ”världens bästa dåliga film”. Storyn utspelar sig i andra världskrigets Nordafrika där den cyniske och desillusionerade krog­ägaren Rick (Bogart) återser sin stora kärlek Ilsa (Ingrid Bergman). Sedan de sågs senast, i Paris, har hon gift sig med en ungersk motståndsman. Paret inser – till tonerna av As time goes by – att de aldrig slutat älska varandra.

Inget lyckligt slut

I slutscenen, på den dimmiga flygplatsen, väljer de dock att offra sin personliga lycka för att kämpa för det som är viktigare; att göra sin plikt och bekämpa nazismen. Det var ett ovanligt grepp att avstå från ”happy end” i en Hollywoodfilm, men beslutet – som togs i sista minuten – visade sig vara ett lyckokast.
USA hade just gått med i kriget och ingen visste hur utgången skulle bli. Biopubliken kunde identifiera sig med filmens kärlekspar som måste åsidosätta sina egna drömmar och skiljas åt för att tappert gå en osäker framtid till mötes.
I det läget blev Casablanca en kanonsuccé och belönades med tre Oscar i kategorierna ”bästa film”, ”bästa regi” och ”bästa manus”.

Bogie, som han kallades, hade två stora passioner i livet – segling och alkohol. Sonen Stephen Bogart som skrivit en biografi om sin far kallar honom för en ”funktionell alkoholist”. Bogart drack definitivt för mycket, mer än han mådde bra av i alla fall, men lät aldrig missbruket inkräkta på sitt arbete.
Vid tiden för genombrottet, i början av 1940-talet, var Bogart inne på sitt tredje olyckliga äktenskap, med skådespelerskan Mayo Methot. Hon delade sin makes aptit på alkohol och paret var ökänt för sina gräl och slagsmål. I skvallerpressen kallades de skämtsamt för ”the battling Bogarts”.

Men efter Casablanca, när Humphrey Bogart blivit en firad stjärna, började lyckan le mot honom även i privatlivet. Under inspelningen av Att ha och inte ha (1944) spelade han mot den nittonåriga fotomodellen Lauren Bacall och det slog gnistor mellan dem både på filmduken och i verkligheten.
Året därpå skilde sig den då 45-årige Bogart från Mayo Methot och gifte genast om sig med Bacall – ett äktenskap som resulterade i två barn och som kom att vara ”tills döden skilde dem åt”.

Fick en Oscar 1951

1951 belönades Bogart med en Oscar för bästa manliga huvudroll för sin insats i Afrikas drottning (mot Katharine Hepburn, som Oscarsnominerades för sin rolltolkning). Där gestaltar han återigen sin paradroll: hårdingen som under den sträva ytan har ett hjärta av guld – en förhärdad och desillusionerad man, som skärper sig och visar moralisk styrka och mod då det verkligen gäller.
Sedan Bogart fått sin Oscar sa Lauren Bacall: ”Nu har Bogart allt – ett lyckligt äktenskap, en son och ytterligare ett barn på väg, en lustjakt och den främsta bekräftelsen på sin framgång.”

Fem år senare drabbades Humphrey Bogart av strupcancer. In i det sista vägrade han låtsas om att han var döende. På slutet vägde han 35 kilo och fick bäras in i sitt arbetsrum där han med en drink i handen och en tänd cigarett tog emot besök av sina närmaste vänner. Alla pratade på som om allting var normalt, och som om Bogie när som helst skulle vara på benen och börja jobba igen.
”Pappa hade dött många gånger på vita duken”, skriver sonen Stephen. ”Men i verkligheten hade han en stark livsvilja och han var inte på långa vägar beredd på att dö.”
Den 14 januari 1957 avled Humphrey Bogart i sömnen, i en ålder av 57 år.

Läs mer: Bogart – min far av Stephen Bogart (1995)