Helsingborg 1710

I februari 1710, för 300 år sedan, avgjordes Skånes öde i en blodig drabbning utanför Helsingborg. Stenbocks svenska trupper slog tillbaka en dansk armé som landstigit för att återerövra landskapet.

Text: Olle Larsson

Tidigt på morgonen den 28 feb­ruari 1710 ställde den svenska armén upp för strid utanför Helsingborg. Insvept i en tät dimma fick kavalleriet order att endast använda värjan vid anfall, inte för att hugga utan för att sticka – mot ögonen och halsen. Infanteriet skulle i sin tur gå mot fienden med pikar, musköter och bajonetter.
Befälhavaren Magnus Stenbock uppmanade sina soldater att förlita sig på Gud. Nu skulle Skånes öde avgöras. Ja, kanske stod hela Sveriges existens på spel. Vem vet vad som skulle kunna hända om man inte lyckades stoppa den danska invasionsarmén?

Tio år tidigare, på senvintern år 1700, hade stora nordiska kriget brutit ut. Danmark, Ryssland och Sachsen-Polen hade bildat ett anfallsförbund för att försöka ta tillbaka de landområden som Sverige erövrat under 1600-talets krig. Karl XII vara bara 18 år och Sveriges motståndare trodde att det skulle bli en lätt match att besegra den unge kungen. Men kriget började inte som alliansens ledare hade tänkt sig.

Först segrade Karl XII:s trupper över Danmark och tvingade landet till fred. Även Ryssland, Polen och Sachsen led svåra nederlag i början av konflikten. I längden tärde dock de utdragna fälttågen hårt på Sveriges resurser. När ryssarna krossade den svenska armén vid Poltava 1709 hade krigslyckan definitivt vänt.

Det fick de tidigare beseg­rade danskarna att vädra morgonluft. Den 18 oktober förklarade Danmark krig på nytt och knappt två veckor senare siktades en dansk flotta ute på Öresund.

Stenbock drog sig tillbaka

Från höjderna längs stranden kunde den svenske generalguvernören i Skåne, Magnus Stenbock, följa danskarnas landstigning vid fiskeläget Råå utanför Helsingborg. Hans uppgift var att försvara Skåne från yttre hot, men han hade inte tillgång till tillräckligt stora trupper för att kunna slå tillbaka den fientliga invasionen.

Stenbock drog sig därför tillbaka mot Småland, vilket fick till följd att danskarna ostört kunde stiga iland. Strax därefter öppnade invånarna i Helsingborg stadens portar för de invaderande trupperna.

Under resten av hösten arbetade svenskarna intensivt med att sätta upp en ny armé. I slutet av januari var Magnus Stenbock redo. Svenskarna bröt upp från sitt läger i Växjö och tågade mot Skåne för att möta den danska hären.

När dimman lättade under förmiddagen den 28 februari 1710 upptäckte danskarna att den svenska armén avancerat närmare de danska ställningarna än väntat, och att svenskarna var förberedda för strid. Tre kanonskott från tornet Kärnan inne i Helsingborg gav signal till danskarna att även de skulle ställa upp i slagordning.
De båda arméerna var jämnstarka i mannar räknat, omkring 14 000 danskar stod mot lika många svenskar.

Fruktade omringning

Vid tolvtiden öppnade det danska artilleriet eld. Magnus Stenbock valde då att föra sina trupper åt sidan för att försöka komma undan de dödsbringande projektilerna. Manövern fick den danske befälhavaren Jörgen Rantzau att frukta ett omringningsförsök. Han svarade med att följa efter svenskarna. Men under förflyttningen kom de danska förbanden i oordning och luckor uppstod i leden.

Sedan brakade striden lös. Danskt kavalleri anföll svenskarnas västra flygel och tvingade den bakåt. Svenskarna återhämtade sig dock snabbt och började sakta men säkert få ett övertag.
Rantzau deltog själv i de hårda striderna vilket gjorde att han tappade kontrollen över sina styrkor. Under kampen sårades han av ett skott genom lungan. Bland de danska ryttarna spreds ett rykte om att svenskarna var på väg att anfalla dem i ryggen. De greps av panik och flydde mot Helsingborg.

Tågade mot fienden

Samtidigt gick det svenska infanteriet till anfall med musköter, pikar och bajonetter. Under stridsropet ”Med Guds och Jesu hjälp” tågade de mot fienden. Först när de var på drygt 30 stegs avstånd öppnade de eld.
De danska förbanden vacklade och började dra sig bakåt. Många panikslagna danskar höggs ner av det svenska kavalleriet. De svenska ryttarna fortsatte sedan att attackera danskarnas vänstra flygel, som också drevs på flykten.Svenskarna gjorde halt först när de kom fram till Helsingborg. Fienden hade tagit skydd bakom stadens vallar, vilket gjorde ett anfall mycket riskabelt.
Vid fyratiden på eftermiddagen var striden över och den svenska segern ett faktum. De danska förlusterna i stupade, sårade och tillfångatagna, uppgick till 7 600 man. På den svenska sidan hade 800 man stupat och drygt 2 000 sårats.

Magnus Stenbock och hans rådgivare beslöt att inte försöka storma Helsingborg utan istället slå en ring runt staden. Danskarna kunde därför skeppa tillbaka sin här över Öresund och 5 mars lämnade de sista styrkorna skånsk mark.

När de svenska trupperna tågade in i Helsingborg möttes de av en fruktansvärd syn. Över 5 000 hästar låg döda med uppsprättade bukar på gator och torg, i källare, brunnar och kök. Bland blodet och inälvorna var den danska provianten uthälld. För att förhindra att hästar och mat föll i svenskarnas händer hade danskarna slaktat djuren och förstört de förråd man inte kunde ta med sig.

Ingen svensk soldat ville befatta sig med de döda hästarna, eftersom det på den tiden ansågs som en ”oren” syssla. Genom tvång fick man till slut lokala fiskare och bönder att gräva ned kadavren.

Segern vid Helsingborg innebar att Skåne hade räddats från en dansk återerövring. Men för den svenska befolkningen var prövningarna inte över. Stora nordiska kriget skulle pågå i ytterligare elva år, och leda till det definitiva slutet för Sveriges korta tid som stormakt.

Läs mer: Stenbock – ära och ensamhet i Karl XII:s tid av Andreas Marklund (2008) ● Stormaktens sista krig av Olle Larsson (2009)