Ernest Hemingway

Ernest Hemingway fick nobelpriset för sina berättelser om soldater, storviltjägare och tjurfäktare. Samtidigt skapade han myten om sig själv som den livsnjutande äventyraren.

Text: Anna Larsdotter

Två glas vin till maten och inte mer än tio centiliter whisky per dag. Så lät läkarnas förhållningsorder till den världsberömde författaren Ernest Hemingway 1956. Närmare fyrtio år av supande hade satt sina spår i hans inre organ. Leverfunktionen var nedsatt, blodtrycket skyhögt och kolesterolvärdet ännu högre.
Det var hårda bud för en person som brukade börja dagen med tequila och vodka, och avsluta den med whisky och rödvin. Hemingway tillhörde den skara människor som kan sätta i sig ofantliga mängder alkohol och ändå fungera någorlunda normalt. Vinet och spriten var bränslet som drev honom. 1956 var Ernest Hemingway 57 år och närmade sig slutet av sitt liv.

En kula blev hans död

Men det var inte alkoholen som skulle avsluta det, utan en kula från ett jaktgevär, avfyrat av honom själv. Allt det han uppnått – berömmelsen, böckerna som ”alla” hade läst, pengarna, kärleken – tycktes i slutändan inte betyda någonting. Varför? Det har det spekulerats om ända sedan självmordet i den lilla bergsbyn Ketchum i Idaho den 2 juli 1961.

Redan under sin livstid hade Hemingway blivit en myt, underbyggd av honom själv. De äventyrliga berättelserna om honom är många och stöddes av hans böcker. Där är hjältarna ofta ordknappa machomän som dras till krigsskådeplatser, tjurfäktningsarenor och boxningsringar. De är soldater eller författare, krigskorrespondenter eller storviltjägare – precis som Hemingway själv var. Och berättelserna i böckerna utspelar sig på platser där även deras upphovsman tyckte om att vistas: i Paris eller Pamplona, i den amerikanska vildmarken eller på den gassande afrikanska savannen.

Hemingway pratade aldrig om sin barndom. Den passade inte riktigt in i myten om den hårdkokte outsidern.

Levde ett borgerligt liv

Ernest, född 1899, växte upp i en välbärgad och respektabel förort till Chicago. Där levde han ett borgerligt och välartat liv med skolarbete, fotboll, bibelstudier och sång i kyrkokören.

Han hade fem syskon och en mor som han aldrig kom överens med. Hennes mål var att barnen skulle bli bildade och hon försökte få den ovillige Ernest att spela cello. Hans far, däremot, lärde sin son att jaga och fiska – sysselsättningar som skulle följa Ernest genom hela livet.

Det var inte förrän Hemingway som artonåring fick volontärjobb på dagstidningen Kansas City Star som hans egentliga livsresa började. I journalistiken hittade han grunden till den stil som skulle göra honom till en av 1900-talets mest berömda författare. En bra dagstidningstext måste vara slagkraftig och lättläst. Den ska inte tolka åt läsaren, bara berätta vad som hänt.

De här idéerna tog Hemingway med sig in i sitt författarskap. Den ”hårdkokta” stilen blev hans varumärke. I­bland har hans berättarteknik liknats vid ett isberg, där bara en mindre del av historien skrivs ut, medan det mesta måste utläsas mellan raderna, under ytan.

Ville bli militär

Hemingway ville gärna bli militär, men ratades på grund av närsynthet. 1918 anslöt han sig istället till Röda korset och for till Italien som ambulansförare. Efter några veckor sårades han i benet och fick tillbringa en tid på sjukhus, vårdad av den amerikanska sjuksköterskan Agnes von Kurowsky. Hon skulle komma att få en huvudroll i romansuccén Farväl till vapnen, som kom ut 1929.

Redan här, i krigsskadan, låg grunden till myten om Hemingway. Den byggdes sedan på genom åren. I början av 1920-talet for Ernest, tillsammans med sin första fru Hadley, till Paris. Där fanns en hel koloni av amerikanska författare som levde billigt och idkade konstnärsliv på barerna. Hemingway satt och skrev på det berömda kaféet Closerie de Lilas och arrangerade boxningsmatcher mot sina kollegor, som inte alltid var så roade.

Tiden i Paris, som han senare beskrev som sitt livs lyckligaste, resulterade i romanen Och solen har sin gång (1926). Den blev en internationell bästsäljare och lade grunden till Hemingways ryktbarhet som författare.

1928 flyttade han, nu tillsammans med sin andra fru Pauline, till hamnstaden Key West i Florida. Där stannade han i nästan tio år. Han lät bygga stadens första swimmingpool, drack drinkar på den legendariska baren Sloppy Joe’s och arbetade med sina böcker. I det vackra tvåvåningshuset i Key West avslutade han sin stora bok om tjurfäktning, Döden på eftermiddagen och reseskildringen Afrikas gröna berg. Den senare kom till efter en safaritripp till Östafrika kring jul 1933, där Hemingway jagat och druckit whisky och varit ”fullkomligt lycklig”.

Krigskorrespondent i Madrid

Så bröt spanska inbördeskriget ut. 1937 for Hemingway som krigskorrespondent till Madrid, en resa som skulle ge honom stoff till romanen Och klockan klämtar för dig (1940). Boken, som handlar om amerikanen och gerillasoldaten Robert Jordan, filmades tre år senare. I huvudrollerna återfanns Hemingways båda vänner Gary Cooper och Ingrid Bergman.

Myten om karla­karlen Hemingway byggde på en sammanblandning av hans eget liv och hans böcker. Men den byggde också på rena lögner. Hemingway hade ett stort behov av att hävda sig själv.

1940 ingick han sitt tredje äktenskap, med journalisten Martha Gellhorn. De två kom snart att tävla med varandra om vem som kunde skicka hem de bästa nyheterna från andra världskrigets slagfält. Enligt egen utsago var Hemingway, tillsammans med en grupp partisaner, först med att inta Paris 1945. Han påstod att han for direkt till hotell Ritz, och redan var i färd med att dricka champagne när resten av befrielsetrupperna anlände…

Fick nobelpriset 1954

Uppmärksamheten kring Hemingways person minskade knappast då han 1954 tilldelades nobelpriset. Efter att på kort tid råkat ut för två flygolyckor var han dock i för dåligt skick för att resa till Stockholm.

Känslan av att aldrig få vara ifred, liksom att kroppen höll på att svika honom, drev sakta men säkert Hemingway in i en depression.
Tanken på livets meningslöshet och döden som den enda vissheten hade alltid funnits hos honom, men han hade kunnat mota den med sina äventyr, sina böcker och sin sprit. Nu fick han inte ens ta en ordentlig drink längre, och det blev allt svårare att skriva. Till slut vägrade orden helt att komma ur pennan.

Efter en tid på sjukhus trodde läkarna att Hemingway var på bättringsvägen. Så var det inte. Hans berättelser fick aldrig något lyckligt slut, och det fick inte hans liv heller. Men hans böcker kommer än i dag ut i nya upplagor.