Emanuel Swedenborg

Han är vetenskapsmannen som blev bibeltolkare och mystiker. Vissa betraktade Emanuel Swedenborg som en galen bluffmakare – andra såg hans uppenbarelser som gudomliga. 300 år senare är han fortfarande en av de internationellt mest berömda svenskarna.

Text: Joakim Thelander

På kvällen den 29 juli 1759 deltar vetenskapsmannen Emanuel Swedenborg på en middagsbjudning i Göteborg. Plötsligt utbrister han till de andra gästernas förvåning att det brinner i Stockholm och att hans egen bostad hotas av elden. Med tanke på att det varken finns radio, telegraf eller telefon vid denna tid väcker ett sådant påstående givetvis stor förvåning. Ett par timmar senare säger Swedenborg att faran är över och branden släckt. Efteråt lär man ha bekräftat att Swedenborgs berättelse stämde.

Detta är en av få berättelser om Swedenborgs synska förmåga som bevarats. För eftervärlden är han mest känd för sina religiösa uppenbarelser, men från början var han en utpräglad naturvetare.

Den blivande världskändisen föddes i Stockholm 1688 och hette då Emanuel Swedberg. Hans far var kyrkopolitiker och blev så småningom biskop. Det skulle dock dröja innan Emanuels andliga intressen blommade ut. Som ung studerade han vid Uppsala universitet. Efter examen sysselsatte han sig mest med naturvetenskap. Han reste runt i Europa, där han mötte och inspirerades av andra vetenskapsmän.

Planerade ubåt och flygplan

Vid denna tid gjorde han bland annat ritningar till både en flygmaskin och en ubåt, men idéerna förverkligades aldrig. Hemma i Sverige igen startade han 1716 Sveriges första vetenskapliga tidskrift, Daedalus Hyperboreus (”Den nordlige Daidalos” – uppkallad efter en uppfinnare i grekisk mytologi). En av medarbetarna var den berömde uppfinnaren Christopher Polhem. Efter ett möte med Karl XII fick Swedenborg anställning vid Bergskollegium, ett centralt ämbetsverk som hade till uppgift att hantera den viktiga gruvindustrin. Där blev han känd som en nitisk och duglig ämbetsman.

1718 adlades han och efternamnet ändrades till Swedenborg. Tjänsten som ämbetsman krävde de närmaste åren mycket av hans tid, men hans filosofiska och religiösa intressen växte sig också allt starkare.

På 1730-talet inledde han ett forskningsprojekt som gick ut på att vetenskapligt bevisa själens odödlighet. Arbetet sysselsatte honom i många år, men ledde inte fram till de resultat han hoppats på. Kanske var det stressen och frustrationen över detta som så småningom ledde till en personlig kris.

Till det yttre var Swedenborg vid denna tid en aktad vetenskapsman. Men under den framgångsrika ytan plågades han av osäkerhetskänslor. Något saknades i hans liv.

Krisen kulminerade

Under en resa till Amsterdam våren 1744 kulminerade krisen. Swedenborg upplevde intensiva och detaljerade drömmar, där verklighet och dröm tycktes glida samman. Han beskrev sin tillvaro som ”en underlig dvala”.

Han skrev ner sina drömmar och uppenbarelser. En del av drömmarna antyder att han var besviken över sina uteblivna vetenskapliga framgångar. I en av sina drömanteckningar beskriver Swedenborg att han lyssnar på en föreläsning i ämnet anatomi. Han förväntar sig att han själv ska nämnas som en av auktoriteterna inom området. Men så blir det inte. Kanske bidrog hans svikna karriärplaner till hans livskris.

Vissa drömmar var erotiska. I en dröm gjorde han ett misslyckat försök att ha samlag med en kvinna som hade tänder i skötet. Swedenborg tolkade drömmen som en symbol för det vägval han stod inför. Kvinnan i drömmen representerade vetenskapen, menade han, den vetenskap som han nu tyckte sig förstå att han borde avstå från.

En tid senare, våren 1745, fick han ännu en omtumlande uppenbarelse. Han mötte Gud, som sa att hans uppgift skulle vara att tolka Bibelns innebörd. För Swedenborg var det nu helt uppenbart att han skulle ägna sitt liv åt det andliga och religionen.

Sa upp sig från arbetet

Från och med nu var han inte bara bibeltolkare utan också andeskådare. Han sa en kort tid senare upp sig från sin tjänst på Bergskollegium. I stället ägnade han sig helhjärtat åt avancerade bibelstudier och åt att skriva ner sina uppenbarelser.

Han sa sig stå i ständig kontakt med livet i andevärlden, där han samtalade med änglar och andar. De berättade om livet på andra sidan och gav honom nya kunskaper och insikter.

Ett av de mer fantasifulla inslagen i Swedenborgs andevärld var hans möten med andar från fjärran planeter. Andarna från Jupiter har vackrare ansikten än vi, påstod Swedenborg, medan andarna från Saturnus är ärliga och blygsamma till sin natur.

Swedenborg menade att eftersom människorna är Guds skapelser så är även vi präglade av det gudomliga. Men genom åren har vi glömt bort vårt gudomliga ursprung. Det jordiska livet har sin himmelska motsvarighet och Swedenborg ville få andra människor att förstå hur han trodde att allt hängde ihop. Han räknade med att människan efter döden börjar existera som ande.

Influerade stora författare

Swedenborg hade anhängare redan under sin livstid, men de ökade betydligt i antal efter hans död. Han anses ha influerat många stora författare, bland andra August Strindberg, den brittiske diktaren och konstnären William Blake, irländaren William Butler Yeats och den franske poeten Charles Baudelaire.

Men många betraktade också hans böcker som tecken på dårskap och ockultism. Filosofen Immanuel Kant beskrev 1766 en av Swedenborgs skrifter som ”nonsens”, och den svenske diktaren Johan Henric Kellgren kallade honom för fåne.

Hans bibeltolkningar sågs även som kontroversiella av kyrkan i Sverige. 1768 anklagades han för att vara kättersk. Två år senare förklarade en kunglig förordning att Swedenborgs skrifter var ”klart misstagna”. Kritikerna såg det som en seger. Själv protesterade Swedenborg mot anklagelserna och fortsatte att skriva som tidigare.

Hans produktion av texter växte sig gigantisk och måste ha krävt en nästan omänsklig flit och hängivenhet. De handskrivna manuskript Swedenborg lämnade efter sig motsvarar ett stort antal bokvolymer och tiotusentals sidor.

Geni eller bluff?

Swedenborg har under årens lopp betraktats som allt ifrån geni till fantasifull bluffmakare. Tydligast är skillnaden mellan dem som ser hans besök i andevärlden som verkliga och dem som betraktar andelivet som inbillning eller uppdiktade historier.

En så krävande arbetsinsats som Swedenborgs lämnar inte plats åt mycket annat i livet. Han förblev ogift, fick inga barn och det är inte känt om han hade några riktigt nära vänner. Mycket av sin tid tillbringade han på resande fot. Författaren Olof Lagercrantz har påpekat att Swedenborgs vision av livet på den andra sidan kan ses som en dröm om den gemenskap han själv sällan upplevde på jorden.

Vid sin död i London 1772 var Emanuel Swedenborg inte okänd men knappast berömd. I dag är det ingen överdrift att påstå att han är en världskändis. Han är med Olof Lagercrantz ord ”den svensk som haft djupast inflytande i en universell andlig värld”. ●

LÄS MER: Dikten om livet på den andra sidan av Olof Lagercrantz (1996)