Dresden 1945

I februari 1945 anföll allierat bombflyg den tyska kulturstaden Dresden med full kraft. Förödelsen i de efterföljande bränderna blev så stor att angreppet väckte kritik även inom den allierade krigsledningen.

Text: Christer Bergström

I gryningen tisdagen den 13 februari 1945 befann sig en halv miljon flyktingar, kanske ännu fler, i Dresden. De var på flykt undan Sovjetunionens armé i öster, som ryckte allt längre in i Tyskland.
I stadsparken Grosser Garten hade tiotusentals av dessa nödställda människor slagit läger. Järnvägsstationen, torgen och de stora gatorna var också proppfulla av flyktingar.

Flydde från fronten

För varje timme som gick strömmade nya skaror till. Ett obeskrivligt kaos rådde. Kvinnor, barn och åldringar – som tagit med sig sina mest värdefulla ägodelar på kärror, cyklar eller på ryggen – trängdes på vägarna från fronten. Detta kände den allierade krigsledningen till när den förberedde det massiva bombanfallet mot Dresdens innerstad, som är den mest kontroversiella av de allierades militära operationer under andra världskriget.

En anledning till att operationen blivit så omdiskuterad och kritiserad är just att så många civila dödades, en annan att anfallet genomfördes i krigets slutskede, när det redan stod klart att Tyskland skulle besegras. Mindre än tre månader efter attacken var kriget i Europa över.

Anfallet började på kvällen

Anfallet började klockan 22.06 på kvällen den 13 februari 1945 då den första röda lysbomben briserade över staden, rakt ovanför Dresden-Friedrichstadt Krankenhaus, det största lasarettskomplexet i mellersta Tyskland.

Samtidigt formerade sig 244 tunga Lancasterbombare ur det brittiska bombflygets 5:e eskader i luftrummet utanför staden. Från högtalare och radioapparater i hela Dresden vädjade stadens luftskyddsmyndigheter förgäves till invånarna:
– Achtung, achtung! Ett flyganfall är omedelbart förestående: Uppsök genast skyddsrum! Uppsök genast skyddsrum!

Men knappast någon tog notis om varningarna. De flesta av stadens invånare trodde att det handlade om ännu ett av alla de falsklarm som hade gått ut de senaste åren, varje gång ett allierat flygförband passerat. Och var skulle förresten de hundratusentals flyktingarna söka skydd om staden bombades?

Lancasterplan i en nattlig räd över Tyskland. Den brittiska strategin med urskillningslös bombning av tyska städer orsakade enorm förödelse. Bild: IBL.

Faktum är att Dresden– med sina 600 000 invånare och stora industrier – dittills hade skonats från större flyganfall. Inte ens vintern 1943–44, när RAF förintade grannstaden Leipzig, utsattes Dresden för något större bombangrepp. Samma sak under hösten 1944; medan mindre städer som Ulm och Heilbronn drabbades av våldsamma attacker från luften skonades den betydligt större staden Dresden.

Rykten började gå i staden

Detta gjorde att det började gå rykten i staden om att de allierade hade någon särskild anledning att skona Dresden, till exempel för att bevara stadens kulturskatter. En skämtsam anekdot bland invånarna gick ut på att Winston Churchill hade en okänd moster i Dresden och att det var därför staden inte bombades.

Men alla spekulationer tog slut den 13 februari 1945. Strax efter klockan 22 den kvällen cirkulerade den allierade operationens taktiske ledare, överstelöjtnant Maurice Smith, ovanför Dresden.
– Good shot! Back up, back up! – bra fällning, fortsätt, fortsätt! – ropade han via radio till sina besättningar.

Klockan 22.11 låg markeringsbomberna precis där de skulle. Då kallade Smith in den första anfallsvågen:
– Kom in och bomba röda markeringsbomber enligt planen. Bomba röda markeringsbomber enligt planen!

Två minuter senare bröt helvetet löst i Dresden när de första tusen bomberna föll mot marken. I Grosser Garten utbröt panik. Flyktingarna som samlats i parken sprang kors och tvärs för att komma undan de dödsbringande projektilerna, men det fanns inget skydd att få.
Från sin plats på första parkett kunde Maurice Smith se hur det markerade träffområdet nedanför började blixtra i ett myller av bombexplosioner. Fem minuter senare täcktes hela stadskärnan av briserande bomber.

Storbritanniens premiärminister Winston Churchill.

En av de deltagande bombflygarna, nittonårige akterskytten Doug Hicks, var ute på sitt första uppdrag den här natten. Han gav många år senare följande skildring för historikern Frederick Taylor av sina intryck från flygningen:
”Det var nästan som att flyga i dagsljus. Himlen lystes upp av det vidriga inferno på marken som nu var vårt mål.”
När Maurice Smith klockan 22.30 ledde sina flygare hemåt igen, bröt eldstormarnas helvete löst.

En eldstorm uppstår när en tillräckligt kraftfull eldsvåda drar till sig syre från den omgivande luften med sådan kraft att stormvindar uppstår, som i sin tur sveper med sig löst bråte in i elden. Eldstormar förekommer normalt endast i samband med de stora skogs- eller präriebränder som ibland drabbar Australien och amerikanska mellanvästern. När en eldstorm uppstår i en tättbefolkad storstad som Dresden står brandskyddsmyndigheterna maktlösa.

Stadsparken försvann i bålet

Under timmarna kring midnatt arbetade sig eldstormen i Dresden upp till full styrka. Hela flyktinglägret i stadsparken Grosser Garten och hela innerstaden försvann i bålet.

Samtidigt närmade sig anfallsvåg nummer två den försvarslösa staden och denna våg av bombplan var mer än dubbelt så stor som den första. Redan på 35 mils avstånd kunde flygarna se eldskenet från Dresden.

När de strax efter klockan ett på natten nådde fram till målet, möttes de av ”den chockerande synen av en stad som brann från den ena änden till den andra”, som en av de deltagande piloterna efteråt uttryckte det.
– Bomba till vänster och till höger om eldhavet!
Det var de enda instruktioner anfallsvågens taktiske ledare kunde ge. Dresden brann – och skulle fortsätta brinna i sju dagar och åtta nätter.

När 316 amerikanska B-17-bombare, så kallade Flygande fästningar, vid middagstid den 14 februari följde upp nattens anfall med ytterligare 772 ton bomber kunde de amerikanska flygarna känna hettan från de jättelika eldsvådorna nere i staden, trots att de var uppe på 7 000 meters höjd.

Sammanlagt 15 kvadratkilometer stadsbebyggelse brändes till aska och ruiner. I innerstaden återstod bara skalet av 25 000 bostäder. 7 000 offentliga byggnader var totalförstörda, inklusive ovärderliga kulturminnesmärken.

Jämnad med marken

Mitt i tätbebyggelsen låg en stor, öppen plats – totalt jämnad med marken, alldeles svartbränd. Det var vad som återstod av stadsparken Grosser Garten, som nyss hade varit Europas kanske största flyktingläger.

En tysk tjänsteman beskrev förödelsen i staden så här:
”Aldrig kunde jag tro att det skulle kunna dö så många människor på en gång och på så många olika sätt. Aldrig kunde jag tro att jag skulle få se människor bli begravda i det tillståndet: brända, kremerade, slitna i stycken och krossade till oigenkännlighet… Över hela staden, på varenda gata, hängde den omisskännliga stanken av ruttnande kött.”

Förutom till Grosser Garten hade många flyktingar sökt sig till Centralstationen. När bombregnet satte igång rusade ännu fler dit för att söka skydd under stationens plattformar. Men gömstället blev en dödsfälla eftersom elden ovanför drog till sig allt syre i luften. En av de överlevande berättade om hur det såg ut när hon efteråt inspekterade platsen:
”Jag fick tillstånd att gå ner i huvudgången under plattformarna tillsammans med en järnvägstjänsteman. Han varnade mig för att det inte skulle finnas någon enda levande där nere. Vad jag fick se var en mardröm, spöklikt upplyst endast av det svaga ljuset från järnvägstjänstemannens lykta. Hela källaren var täckt av flera lager av människ­or. De var alla döda.”

Arthur "Bomber" Harris.

Nyheten om utplånandet av Dresden framkallade en våg av indignation, till och med i Storbritannien och USA. Protesterna blev så högljudda att pre­miärminister Churchill författade en promemoria till det brittiska flygvapnets stabschef:
”Förintelsen av Dresden framkallar ett allvarligt ifrågasättande av det allierade bombkrigets metoder. Jag anser att vi måste koncentrera anfallen ännu mer mot militära objekt … i stället för att sprida terror och tygellös förstörelse.”

I själva verket hade det brittiska bombflyget i över tre år försökt åstadkomma den effekt som man nu uppnått i Dresden. Nyckelordet i strategin var ”målområdesbombning”, eller med andra ord urskillningslös bombning av tyska stadskärnor.

Chefen för bombflyget, Arthur ”Bomber” Harris, hade vidtagit flera åtgärder för att dessa bombräder skulle skapa maximal förödelse. Tanken var att knäcka den tyska befolkningens vilja att fortsätta kriget.

Operation »Thunderclap»

En fråga som återstår att besvara är varför Dresden skonades så länge. En ledtråd kan vara operationens täcknamn, ”Thunderclap” (Åskskrällen).

Det är känt att Thunderclap diskuterades redan sommaren 1944. Då användes namnet på en operation som i ett enda slag skulle ”jämna Berlin med marken”. Det är dock oklart hur de allierade hade tänkt sig att ödelägga Berlin genom ett enda flyganfall, eftersom de redan hade genomfört dussintals räder mot den tyska huvudstaden utan att lyckas – och till priset av mycket höga egna förluster.

Vid samma tid arbetade dock USA på att ta fram ett nytt massförstörelsevapen: atombomben. Ursprungligen var tanken att den skulle användas mot Tyskland, men landet hann kapitulera innan den första bomben var färdig.Fanns det ett, än i dag hemligt, tillägg till ”Thunderclap” som sade att Berlin skulle jämnas med marken med hjälp av en atombomb?

Atombomb mot Dresden?

Kan Dresden ha funnits med på listan över atombombsmål, och kan det möjligen ha varit anledningen till att staden ”sparades” så länge?

Det enda vi kan konstatera är att det förefaller besynnerligt att en enda tysk storstad skonades från större bombanfall under så lång tid – och att den kommitté som diskuterade ”Thunderclap” också var den som var ansvarig för atombombsprojektet.

Läs mer: Dresden – Tisdag den 13 februari 1945 av Frederick Taylor (2005)

Publicerad i Allt om Historia 11/2009

Twitter Digg Delicious Stumbleupon Technorati Facebook Email

Inga kommentarer ännu... Var först med att lämna en kommentar!