Dalupproret 1743

1741–43 låg Sverige och Ryssland i krig. För att sluta fred krävde ryssarna att få bestämma vem som skulle bli nästa svenske kung. I Dalarna var missnöjet stort med hur kriget skötts och en bondehär började tåga mot Stockholm.

Text: Bo Eriksson

På morgonen den 9 juni 1743 samlades en stor skara människor på torget i Falun. De klagade högljutt på det misskötta kriget mot Ryssland och krävde ett stopp för nya soldatutskrivningar. Dessutom ville de se en dansk prins som svensk tronföljare i stället för den kandidat som ryssarna fört fram i de pågående fredsförhandlingarna. Landshövding Carl Gustaf Wennerstedt lutade sig ut i ett fönster och försökte lugna de arga bönderna. Deras krav var orimliga, menade han.
I synnerhet i tronföljdsfrågan.

Då trädde bonden och riksdagsmannen Skinnar Per Andersson fram och ropade att de inte ville inte ha ”en sådan neslig fred, att Ryssland skall tvinga oss en Konung uppå”. Sedan vände han sig till folkmassan och sa med hög stämma: ”Är det icke så bröder?” Svaret blev ett rungande ja. Under tiden hade flera ilskna dalkarlar trängt in i Wennerstedts hus och slagit in en spikklubba i taket. Landshövdingen tystnade.

Efter långa diskussioner och förhandlingar samlades dalfolket två dagar senare kring ett politiskt program. Kraven var tydliga. För det första begärde man att få hjälp i tider av nöd. Soldatutskrivningarna måste också upphöra och de som bar ansvaret för fiaskot i kriget mot Ryssland skulle ställas till svars. Dessutom krävde de att den danske kronprinsen Fredrik utsågs till ny tronföljare, i stället för Rysslands kandidat.

Började tåga mot Stockholm

Musik spelades och fanbärare anlände. Folket hade tagit med sig gamla flaggor från kyrkorna eller tillverkat egna. Sedan följde ett långt led av stridslystna bönder. Till ljudet av taktfasta slag på trummor och med fanor som smattrade i vinden började de tåga mot Stockholm den 11 juni 1743. Landshövding Wennerstedt var också med i tåget men längst bak, i trossen. Det skulle ta dalfolket nio dagar att vandra till Stockholm.

Den folkliga resningen bottnade i en längre tids växande missnöje över det svenska styret. Året innan hade missväxt slagit hårt mot den redan prövade befolkningen. Till det kom de ständiga soldatutskrivningar till regeringens krig. Kriget mot Ryssland hade brutit ut 1741 och Dalarnas eget regemente hade lidit stora förluster.

Upprorsledarna menade att kung och riksdag hade svikit sina undersåtar i Dalarna. Nu ville man inte skicka fler unga gossar till slakt utan att de skyldiga först ställts till svars. Man var dessutom trött på den korrumperade riksdagen som gjort kungen maktlös. I stället ville dalupprorets ledare ha en stark regent – ”en kung och en gud” som man sa. Det skulle vara en person som lyssnade till allmogens krav och gav dem hjälp i tider av nöd. Kronprinsen Fredrik av Danmark var en sådan person, menade dalkarlarna.

Valet av en kronprins var en viktig politisk fråga eftersom den svenske kungen Fredrik I och hans drottning Ulrika Eleonora inte hade fått några barn inom äktenskapet.

Myndigheterna kände till problemen i Dalarna. För att återställa lugnet hade man sänt spannmål som lån till folket och militären hade minskat på soldatutskrivningarna. Dalkarlarna hade också fått tillåtelse att hålla stormöten.

Samtidigt hade dock myndigheterna sökt med ljus och lykta efter ryktesspridare ute i bygderna. Regeringen i Stockholm hade skickat ut spioner, ”kunskapare” som de kallades, och man öppnade alla försändelser som skickades från det oroliga landskapet.

Marschen var välplanerad

Dalupprorets marsch mot Stockholm var välplanerad. Den ägde rum efter sådden och före höbärgningen vid midsommartid. I tåget vandrade vanligt folk – bönder utan stridsvana – tillsammans med soldater. Soldaterna var klädda i sina vanliga bondekläder. Det hade sockenmännen tvingat dem till, dessutom ville de bli uppfattade som civila, inte som soldater som reste vapen mot sina egna.

Det gick ingen nöd på de tågande. Proviant hämtade folket från länsstyrelsens magasin och vapen tog de från militära förråd. Dalkarlarna utövade inget våld mot bönder som de träffade på under sin väg till huvudstaden.

I Stockholm tog man emot rapporterna om böndernas tåg med stigande oro. Frågan var hur staden skulle försvaras. Problemet var att armén var upptagen med att möta ryssarna som härjade i skärgården. Tiden var knapp och de militära resurserna små. Budbärare red fram och tillbaka med rapporter om vad som hände längs böndernas marschväg.

Från myndigheternas sida skickade man sändebud för att få bönderna att lämna ifrån sig sina vapen. Den 20 juni anlände tåget till Stockholm. Då hade adeln redan lämnat staden. Utländska sändebud förskansade sig med vapen i sina hus. På grund av det oroliga läget sköt riksdagen upp valet av ny tronföljare.

Godkände freden

Den 22 juni kom dalfolkets representanter överens med stånden i riksdagen om att godkänna freden med Ryssland. Till tronföljare utsågs dock Adolf Fredrik av Holstein-Gottorp, den kandidat som Ryssland krävde. På den punkten lyckades dalfolket alltså inte driva igenom sin vilja.

Samtidigt som beskedet om den politiska överenskommelsen spreds i staden anlände regeringstrupper från Finland. Kung, råd och riksdag hade uppfattat böndernas intåg i Stockholm som en våldshandling. När det nu åter fanns soldater i huvudstaden skulle de beväpnade dalkarlarna drivas ut.

Men det fanns ett problem. Dalkarlarna hade erövrat några kanoner och fört dem till det torg som då kallades Norrmalmstorg (dagens Gustav Adolfs torg). Myndigheterna gick ut med uppmaningen att om inte dalkarlarna la ner sina vapen före klockan fem på eftermiddagen skulle regeringstrupperna gå till attack.

Dalkarlarna var vid här laget omkring 2 000 man. Utöver de beslagtagna kanonerna var dock bondehären illa beväpnad. Cirka hälften av männen hade skjutvapen, resten var utrustade med spikklubbor, jaktspjut eller armborst.

Skingrade folksamlingen

Klockan halv fyra försökte soldater avväpna och skingra folksamlingen. Några skott gick av. Regeringstrupperna gjorde då en framryckning, varpå dalkarlarna började ladda en av kanonerna. Problemet var bara att de inte visste hur man skulle hantera den.

En tillfångatagen artillerist beordrades att avfyra kanonen. Han gjorde som han blivit tillsagd – men projektilen for högt upp i luften. Han hade avsiktligen riktat mynningen i vädret.

Nu gav regeringsstyrkornas befälhavare, överste Carl Otto Lagercrantz, order om svarseld. Efter ett par salvor med druvhagel skingrades dalkarlarna. Många flydde uppför Drottninggatan mot Brunkeberg, tätt följda av soldater. En del bönder kastade sig i Strömmen. Jakten på dalkarlarna fortsatte långt in på den ljusa försommarnatten.

Summeringen blev dyster. 40 bönder beräknas ha dött, antalet skadade var uppemot 90. I det rättsliga efterspelet dömdes brukshållaren Gustav Schedin, riksdagsmannen Skinnar Per Andersson och fyra andra bondeledare till döden. Resningen slutade som de flesta uppror i historien: i blodbad och med ledarna dinglande i galgen.

LÄS MER: Den politiska sjukan. Dalupproret 1743 och frihetstida politisk kultur av Karin Sennefelt (2001)