Catalinaaffären 1952

I juni 1952 sköt sovjetiska jaktpiloter ner två svenska flygplan över Östersjön. Sverige, som officiellt sett var ett neutralt land, hade plötsligt dragits in i kraftmätningen mellan stormakterna USA och Sovjetunionen.

Text: Åke Persson

På morgonen den 13 juni 1952 lyfte en DC-3:a från Bromma flygplats i Stockholm och satte kurs mot Gotland. Ombord fanns åtta män, alla anställda av det svenska försvaret.
Kanske tänkte någon av dem på att det var fredagen den trettonde, en otursdag. Men vädret var försommarvackert och på himlen syntes bara enstaka moln, så det fanns inget som talade för att just den här flygningen skulle sluta illa. Officiellt var männen i planet ute på en navigeringsövning. I själva verket hade de ett topphemligt uppdrag: att spionera på ryssarna.

Rutinmässiga spionuppdrag

Och det var inte första gången. Sedan början av 1950-talet hade svenska spionplan rutinmässigt patrullerat över Östersjöns vatten, strax väster om sovjetiskt område. På det viset försökte de snappa upp radiokommunikationen mellan olika enheter inom den sovjetiska försvarsmakten.
Till en början verkade allt också gå som vanligt, tills klockan var 11.25. Då anropade DC-3:an plötsligt flygflottiljen i Hägernäs i Roslagen, utan att lämna något meddelande.
Mindre än en timme senare var de första svenska flygplanen i luften för att söka efter den försvunna DC-3:an.

Efter två dagars intensivt letande hittade man en räddningsflotte från planet. Gummiflotten, som inte hade blivit uppblåst, visade sig senare innehålla splitter från den typ av ammunition som användes av sovjetiska jaktplan. Slutsatsen var lika obehaglig som självklar: den svenska DC-3:an hade skjutits ned av ryssarna.
Dagen efter fyndet av flotten var det dags för nästa kalldusch. Ett spaningsflygplan av typen Catalina, som var ute och letade efter DC-3:an och dess saknade besättning, sände klockan 04.09 ut ett nödanrop: ”Skenanfall av två MiG-plan”. Det korta anropet fick flygledarna på flottiljen i Hägernäs att sätta morgonkaffet i vrångstrupen.
Två minuter senare kom ett nytt meddelande från Catalinan: ”Vi är beskjutna med spårljus, 20 mm. Det slår till höger.” På ett ögonblick hade det som alla varit rädda för blivit verklighet. Kalla kriget, som rasade som bäst mellan supermakterna USA och Sovjetunionen, hade kommit till Sverige.

Granat slog in i cockpiten

Piloten på den obeväpnade svenska Catalinan försökte gira undan men var chanslös mot de snabba MiG-planen. En granat slog in i cockpiten och sårade piloten i ena armen, så svårt att han tvingades lämna över spakarna till en av sina kamrater.
Denne lyckades nödlanda på vattnet och de tilltufsade svenskarna plockades upp av besättningen på ett västtyskt lastfartyg som bevittnat hela händelseförloppet. Kort därefter sjönk den sönderskjutna Catalinan.

Nedskjutningen av planet, som skett över internationellt vatten, väckte en enorm vrede i Sverige – inte minst i pressen och hos allmänheten. Men sett ur den svenska regeringens och försvarsledningens perspektiv var incidenten med Catalinan inte bara av ondo. Det gav nämligen de svenska myndigheterna en chans att avleda uppmärksamheten från den försvunna DC-3:an.

Utåt sett var Sverige vid den här tiden – som präglades av starka motsättningar mellan den västliga försvarsalliansen Nato och den kommunistiska Warszawapakten – ett neutralt land. I verkligheten hade Sverige sedan länge samarbetat med västmakterna. Sverige spionerade på Sovjet för Nato:s räkning och i gengäld lovade amerikanerna och deras allierade att komma till undsättning om ryssarna skulle anfalla Sverige.
Hade sanningen om detta hemliga samarbete kommit ut skulle det ha inneburit ett allvarligt hot mot Sveriges trovärdighet som ett neutralt land. Därför protesterade den svenska regeringen högljutt mot nedskjutningen av Catalinan, som ryssarna hävdade hade kränkt deras luftrum, och lade samtidigt locket på när det gällde DC-3:an.

Passade ryssarna perfekt

Detta passade ryssarna perfekt. De kände redan till Sveriges samarbete med västmakterna, och det var sannolikt därför som de hade attackerat DC-3:an. Men ryssarna hade inget intresse av att sanningen kom ut, särskilt som de – skulle det senare visa sig – hade skjutit ner även DC-3:an över internationellt vatten.
Därmed fick inte heller de anhöriga till de saknade besättningsmännen några svar på sina frågor. Den svenska regeringen lämnade dem helt enkelt i sticket.

Under åren som gick cirkulerade många rykten om vad som egentligen hänt med den försvunna DC-3:an och dess besättning. Hoppet hos de anhöriga om att besättningen fortfarande var i livet tändes när det kom in rapporter om personer som påstod sig ha träffat svenska flygare i sovjetiska fångläger.
Men sommaren 2003 lyckades ett svenskt forskarteam lokalisera DC-3:an. Planet låg på 120 meters djup, några mil utanför Gotska Sandön. Sedan vraket bärgats kunde man konstatera att man hittat kvarlevorna efter fyra av de saknade besättningsmännen.
Vad som hänt med deras kamrater är fortfarande oklart, men mycket tyder på att även de dödades i samband med kraschen.

Den 13 juni 2004 hedrades de åtta besättningsmännen på DC-3:an genom att postumt tilldelas försvarsmaktens förtjänstmedalj i guld. Därmed fick de, och deras anhöriga, en senkommen upprättelse – på dagen 52 år efter DC-3:ans försvinnande.

Läs mer: Hemliga förbindelser: DC-3:an, Sverige och det kalla kriget av Roger Älmeberg (2007)