Boudicca

Efter att ha blivit misshandlad och förnedrad tog den keltiska drottningen Boudicca till vapen mot romarna. Upproret hon ledde var nära att göra slut på det romerska Britannien för gott.

Text: Magnus Västerbro

Avgörandets stund var inne. I en djup dalgång någonstans på den engelska landsbygden hade knappt 10 000 romerska soldater ställt upp för att försöka krossa den keltiska drottningen Boudiccas uppror. Ett stycke därifrån stod Boudicca på en stridsvagn, med sina döttrar intill sig, framför ett hav av krigare. Med klar stämma höll hon ett kraftfullt tal till de samlade männen:

”Vi har redan krossat en legion som gav sig i strid mot oss, resten gömmer sig i lägret eller ser sig om efter ett tillfälle att fly. De kommer inte stå emot dånet och ropen från så många tusen krigare, ännu mindre våra stötar och slag.” Med höjda vapen och öronbedövande stridsrop rusade kelterna sedan fram mot fienden.

Romarnas svek

Så gick det till när drottning Boudiccas styrkor inledde sin avgörande drabbning, enligt den romerske historieskrivaren Tacitus. Bakgrunden till upproret var ett dödsfall. År 60 e Kr avled kung Prasutagus, ledare för den keltiska stammen icenerna i Britannien.

Då hade det gått 17 år sedan romarna erövrade Britannien. I stället för att slåss mot det mäktiga imperiets arméer hade Prasutagus valt att samarbeta. Det gav hans folk, som bodde i östra delen av dagens England, en lång period av välstånd och relativt lugn.

Efter begravningen visade det sig att Prasutagus hade testamenterat sitt rike dels till sina två döttrar, dels till den romerske kejsaren Nero.

Tanken var att det smidiga samarbetet skulle fortsätta. Rom skulle få en rejäl tribut varje år, icenerna skulle få fortsätta leva som de alltid hade gjort. Prasutagus döttrar var fortfarande minderåriga. Därför fick hans änka Boudicca träda fram som regent i väntan på besked från Rom.

Budet lät inte vänta på sig. Icenernas rike skulle införlivas i imperiet. De romerska soldaterna släpptes lösa. Drottning Boudicca blev piskad och hennes döttrar våldtogs. Icenernas stormän gjordes till slavar och deras land plundrades.

Vad som sedan hände finns beskrivet av de romerska historikerna Dio Cassius och Tacitus, vars farbror själv bevittnade en del av de dramatiska händelserna.

Tacitus kritiserar romarnas grymhet och girighet. Genom att behandla de stolta kelterna så illa kunde man inte vänta sig något annat än ett blodigt uppror, tycks han mena. Dessutom hade romarna struntat i att befästa sina städer, trots att hela Britannien inte var kuvat.

Samlade sitt folk

Drottning Boudicca samlade sitt folks främsta krigare och kallade sedan till ett möte med flera andra stammar. Enligt Dio Cassius ska Boudicca ha hållit ett stormande tal, där hon bland annat påminde om hur Rom hade besegrats förut. Till exempel hade germanernas fältherre Arminius krossat flera legioner i Teutoburgerskogen femtio år tidigare och på så vis säkrat sitt folks självständighet.

Boudicca beskrivs av Dio Cassius som ”mycket lång och skräckinjagande, med skarp blick och sträng röst”. Hon ska ha haft gulbrunt eller rött hår som nådde ner till höfterna. Runt halsen bar hon ett guldsmycke. Hon var alltid klädd i en mångfärgad tunika, över vilken hon bar en tjock mantel.

Medan de keltiska styrkorna samlade sig var huvuddelen av de romerska legionerna i Britannien upptagna med att försöka inta ön Anglesey i Wales. När Boudicca och hennes trupper trängde fram mötte de därför till att börja med bara begränsat motstånd. Deras första större måltavla blev Camulodunum, dagens Colchester. Efter ett kort och blodigt slag plundrades samhället grundligt.

Strax efteråt stötte Boudicca och hennes krigare för första gången ihop med ett mer samlat försvar. Delar av romarnas nionde legion kom marscherande för att slå ner upproret. Boudiccas armé kastade sig över dem ur ett bakhåll och dödade varenda man. Plötsligt var hela den romerska provinsen i princip oskyddad. De keltiska krigarna trängde söderut, samtidigt som de plundrade och härjade.

Enligt Dio Cassius blev deras hämnd grym. Under ceremonier till segergudinnan Andrastes ära ska romerska adelskvinnor bland annat ha hängts upp nakna, torterats och sedan spetsats på vassa pålar.

Plundrade och brände

Samtidigt hade nyheten om upproret nått den romerske befälhavaren Suetonius, som skyndade dit med sina trupper. Han nådde Londinium, dagens London, innan Boudicca och hennes män hann dit. Efter en kort överläggning beslöt han sig dock för att överge staden och invänta ett bättre tillfälle att ta upp kampen med rebellerna. Även Londinium plundrades därför och de romare som inte övergav sina egendomar dödades.

På kort tid lades i princip hela det romerska Britannien i ruiner av Boudicca och hennes krigare. Tacitus talar om att så många som 80 000 romare ska ha dött, men siffrorna är mycket osäkra. När nyheten om katastrofen nådde Rom ska kejsar Nero ha blivit så skakad att han var mycket nära att befalla att Britannien skulle överges för alltid.

Men befälhavaren Suetonius slog tillbaka. Han sökte upp den keltiska hären och utmanade den till en öppen strid. Hans armé var inte större än tio tusen man, eftersom befälhavaren för en annan legion av oklar anledning vägrade ansluta sig. Mot dem stod Boudicca med de samlade kelterna. Enligt Dio Cassius var de närmare 300 000, även om denna siffra säkert är rejält överdriven.

Suetonius hade dock valt platsen för fältslaget med omsorg – en trång dalgång där kelterna inte kunde dra nytta av sitt överlägsna antal. De romerska soldaterna var dessutom stenhårt disciplinerade och vältränade – en effektiv krigsmaskin.

Högg sig fram i fiendeleden

Boudiccas krigare anföll i oordning. En våg av romerska kastspjut och pilar slog ner över dem. Sedan drog romarna sina svärd och började metodiskt hugga sig fram genom leden av fiender. Snart försökte kelterna fly i desperation. Då visade det sig att de delvis var instängda. Bakom dem stod nämligen en lång rad vagnar, där deras familjer samlats för att se den avgörande striden.

Enligt Tacitus ska närmare 80 000 kelter ha dödats, medan romarna bara förlorade 400 soldater. Klart är i alla fall att Boudiccas styrkor krossades fullständigt. Tacitus berättar att drottningen tog sitt liv när striden var över.

Boudiccas uppror fick till följd att romarna kunde stärka styret över Britannien. Senare guvernörer fick dock stränga order om att kelterna inte skulle behandlas lika illa i fortsättningen.

Boudicca själv förpassades till historiens dimmor. Först under renässansen upptäcktes Tacitus skrifter på nytt och hon blev åter känd. En riktig legend blev Boudicca först på 1800-talet, då hon gjordes till en brittisk nationalsymbol.

Kanske kan det ses som ironiskt att Boudicca, som kämpade mot ett imperium – det romerska – återuppstod som symbol för ett annat, det brittiska. 1905 invigdes en staty till hennes ära utanför parlamentsbyggnaden i London – staden hon själv en gång plundrade.

LÄS MER: The Boudican Revolt Against Rome av Paul R Sealey (2004) ● Boudica av Graham Webster (2000)