Abélard & Héloise

Pierre Abélard betraktas fortfarande som en av medeltidens stora tänkare. Men det är framför allt som älskare han gått till historien. Den tragiska kärlekssagan mellan honom och den begåvade Héloise har berättats i snart tusen år.

Text: Sara Griberg

”Du ensam är orsaken till min smärta, och du, bara du förmår att trösta mig!”
Héloises förtvivlan i brevet till Abélard talar till oss genom historien. Brevväxlingen mellan de båda har bevarats för eftervärlden och berättar om ett kärleksdrama som utspelar sig i 1100-talets Frankrike. Breven skrevs cirka 13 år efter det grymma övergrepp som skilde de älskande åt.

Den franske filosofen Pierre Abélard (1079–1142) hade ägnat hela sitt liv åt böcker och disputationer. Vid 37 års ålder stod han på höjden av sin karriär och var den mest eftertraktade läraren vid Notre Dame-skolan i Paris. Dittills hade han varit alldeles för upptagen av sina studier för att tänka på kärlek.

Ovanlig bildning

Men allt förändras när han får höra talas om den 15-åriga Héloise (1101–64) som överallt väcker uppseende för sin ovanliga bildning och intelligens. Hon bor hos sin farbror, den högt uppsatte katolske prästen Fulbert, som avgudar sin brorsdotter och har gett henne en gedigen utbildning. En bildad kvinna är just vad som krävs för att väcka den intellektuelle Abélards intresse, vilket stegras när han med egna ögon kan konstatera att hon ”inte ser illa ut”.

Han lyckas nästla sig in som hyresgäst hos Fulbert genom att erbjuda sig att bli flickans privatlärare. Väl där blir Abélard blixtförälskad, men eftersom han dittills gjort sig känd som en avhållsam renlevnadsman litar den aningslöse farbrodern på hans ärliga avsikter. Abélard får därför fria händer att undervisa hans brorsdotter i enrum och även rätt att ”tukta” henne om det skulle behövas.

”Det gick som det gick”, skriver Abélard.

”När vi väl förenats i samma hus, förenades snart också våra hjärtan. Under lektionernas täckmantel kunde vi alltså ägna oss ostört åt kärlek. När vi slagit upp våra böcker, infann sig fler ord om kärlek än om vår lektyr; kyssarna var fler än meningarna i texten, händerna sökte sig oftare innanför kläderna än till böckerna, kärleken tvingade våra ögon att möta varandra mer än vad studierna kunde fästa dem vid boken. För att inte väcka misstankar lät jag henne då och då smaka riset, av kärlek, inte av raseri, av välvilja, inte av vrede; detta var något som övergick alla salvors ljuvlighet.”

Abélards kärleksord till Héloise sjungs snart som visor på gatorna i Paris. Överallt tisslas det om det välkända parets stormande förälskelse. Den siste som får veta något är Fulbert, som blir ursinnig när han förstår att han blivit förd bakom ljuset. De älskande skiljs åt men det bidrar bara till att göra kärleken ännu starkare.

”Vår kroppsliga skilsmässa fick våra själar att förenas så mycket mer, och de hinder som lades i vägen för vår kärlek fick den att brinna desto intensivare”, skriver den förälskade filosofen i ett av de bevarade breven.

Gifter sig i hemlighet

Snart visar det sig att Héloise är gravid. Abélard för henne i hemlighet till sin familj i Bretagne där barnet, som är en pojke, föds och överlämnas i sin fasters vård. För att inte spoliera makens kyrkliga karriär gifter sig paret i hemlighet. Ett giftermål som Héloise till en början motsätter sig – eftersom hon inte vill stå i vägen för Abélards yrkesframgångar – men till slut går med på.

Fulbert blir fullständigt rasande och iscensätter en fruktansvärd hämnd. En natt när Abélard ligger och sover överfalls han av två män som drar fram vassa knivar och kastrerar honom.

Drar sig tillbaka till kloster

Hur går man vidare efter en sådan tragedi? Den ansedda läraren plågas mer av skammen än av den fysiska smärtan och bestämmer sig för att dra sig tillbaka till ett munkkloster. Även hans nyblivna fru går i kloster, men hon poängterar i sina senare brev att hon inte har gjort det av kärlek till Gud, utan för att hennes älskade bett henne om det.

När de kroppsliga såren läkt söker Abélard tröst i sitt arbete och en fördjupad religiositet. Han väljer att se sin olycka som ett rättmätigt straff för att han hemfallit åt ”köttslig lusta” och försöker i långa teologiska utläggningar få Héloise att känna likadant.

Parets brevväxling är fylld av lärda resonemang, med hänvisningar till kyrkofäder och antika tänkare. Allt hopp om att återförenas i fysisk kärlek är ute.

Bönfaller om bevis

Men vad händer med de förenade själarna som Abélard skrivit så vackert om? Héloise bönfaller honom om bevis på att han fortfarande älskar henne. Får hon bara den bekräftelsen är hon beredd att acceptera sitt öde. Mellan de intellektuella resonemangen i hennes brev rörs man av förtvivlade anklagelser. ”Det som drog dig till mig var åtrå snarare än vänskap, brinnande lust snarare än kärlek. Min älskade, detta är inte bara vad jag misstänker. Alla gör det!”

Den enda tröst hennes man förmår att ge är att hon ska söka tröst hos Gud. Han författar en bön som han uppmuntrar henne att be och i slutorden får hon kanske ändå den kärleksförklaring hon längtar efter. ”Herre… de två som du skilde från varandra i världen, förena dem med dig för evigt i himlen!”

Läs mer: Abélard och Héloise – en kärlekssaga från 1100-talet (1997), översättning Birger Bergh